Job 21 B2000

1. Job sade:

2. Lyssna nu på vad jag säger, unna mig den trösten.

3. Ha tålamod medan jag talar, när jag slutat kan ni håna mig igen.

4. Men jag riktar inte min klagan mot människor, nog har jag skäl att vara otålig.

5. Se på mig, ni kommer att förfäras och lägga handen för munnen.

6. Jag blir rädd när jag tänker på detta, jag skakar i hela kroppen:

7. Varför får de onda leva? Med åldern blir de bara mäktigare.

8. Deras barn lever trygga hos dem, de får se sina efterkommande växa upp.

9. I deras hus har man ingenting att frukta, Guds gissel träffar inte dem.

10. Deras tjurar betäcker lyckosamt, och korna kalvar i rättan tid.

11. Deras barn släpps lösa som lamm på ängen, ungarna skuttar av glädje.

12. De sjunger till lyra och tamburin och festar till flöjters ljud.

13. De slutar sina dagar i lycka och stiger smärtfritt ner i dödsriket.

14. Det är de som säger till Gud: »Låt oss vara! Vi vill inte veta av dina vägar.

15. Vem är den Väldige, varför skulle vi dyrka honom? Vad tjänar vi på att bönfalla honom?«

16. De tar ju lyckan i egna händer, de gör upp planer utan att bry sig om Gud.

17. Hur ofta slocknar de ondas ljus? Får de någonsin sitt straff? Hur ofta får de sin del av Guds vredes slag?

18. Om de ändå blev som halmstrån för vinden, agnar som stormen för bort!

19. Kanske sparar Gud olyckan åt hans barn? Han borde själv få ett straff som känns,

20. uppleva sin egen undergång och dricka den Väldiges vrede.

21. Vad rör hans efterlevande honom, när hans utmätta tid är till ända?

22. Kan någon undervisa Gud, han som är domare över de höga?

23. Den ene dör med sin kraft i behåll, obekymrad och trygg.

24. Hans pung är stinn av sin mjölk, hans kropp har saven kvar.

25. Den andre dör förgrämd, utan att ha smakat någon lycka.

26. Båda två läggs i mullen och täcks av maskar.

27. Jag vet vad ni tänker, hur ni tror ni skall snärja mig.

28. Ni säger: »Var är nu stormannens hus, var är de ondas boningar?«

29. Fråga bara dem som går vägen förbi och lägg märke till deras vittnesbörd:

30. På olyckans dag blir den onde skonad, han räddas på vredens dag.

31. Vem ställer honom till svars för hur han levat, vem straffar honom för vad han gjort?

32. Han blir buren till graven, man håller vakt vid hans grift,

33. han vilar mjukt i dalens mull. Alla vill följa i hans spår, otaliga har gått före honom.

34. Hur kan ni komma med er tomma tröst? Era svar skorrar bara falskt.