Job 29 SFB15

1. Job fortsatte sin utläggning. Han sade:

2. O, att jag var som i gångna månader, som i dagarna då Gud vakade över mig,

3. då hans lykta sken över mitt huvud och jag gick i hans ljus genom mörkret,

4. då jag var i min krafts dagar, då Guds godhet vilade över mitt hus,

5. då den Allsmäktige ännu var med mig och mina barn fanns runt omkring mig,

6. då mina fötter badade i gräddmjölk och det rann bäckar av olja ur klippan för mig.

7. När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget,

8. då drog sig de unga undan när de såg mig, och de gamla reste sig och stod.

9. Stormännen höll tillbaka sina ord och lade handen på munnen.

10. Furstarnas röst tystnade, tungan fastnade vid deras gom.

11. Varje öra som hörde mig prisade mig, varje öga som såg mig lovordade mig,

12. för jag räddade den fattige som ropade och den faderlöse som ingen hjälpare hade.

13. Den döende välsignade mig, änkans hjärta fick jag att jubla.

14. Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad, rättvisan var min mantel och huvudbonad.

15. Jag var ögon åt den blinde och fötter åt den halte.

16. Jag var en far för de fattiga och redde ut den okändes sak.

17. Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet från hans tänder.

18. Jag tänkte då: ”I mitt eget bo ska jag dö, mina dagar blir många som sanden.

19. Min rot sträcker sig till vattnet, nattens dagg vilar i mina grenar.

20. Min ära är ständigt ny, och min båge förnyas i min hand.”

21. De lyssnade på mig och väntade, de var tysta inför mitt råd.

22. Efter mig talade ingen, och mina ord vederkvickte dem.

23. De väntade på mig som på regn, de öppnade sin mun som efter vårregn.

24. Jag log mot dem när de misströstade, och de tog emot mitt ansiktes ljus.

25. Jag valde väg åt dem och satt som hövding, jag tronade som en kung bland sina män, som en som tröstar de sörjande.