Job 29 SKB

1. Igen tog Job upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa: [Job önskar sig på nytt tillbaka till hur det var innan han drabbades av detta, se Job 6:8; 11:5; 14:13; 19:23:]

2. Om det ändå vore som i tidigare månader, som i de dagar då Gud gav sitt beskydd,

3. då hans lampa sken över mitt huvud [gav riktning och klarhet, se Job 22:28; 2 Mos 10:23], och i hans ljus vandrade jag genom mörkret!

4. Då jag var i min ”bästa årstids” dagar [ordagrant: vinterns dagar; då var skörden bärgad; sådden gjord; det är svalt och skönt], då Guds (Elohas) godhet vilade över mitt tält,

5. då den Allsmäktige (Shaddaj) fortfarande var med mig och mina barn fanns runt omkring mig,

6. då mina fötter badade i gräddmjölk [bild från ett herdesamhälle; boskapen mjölkar i överflöd] och det rann bäckar av olja ur klippan [den uthuggna vinpressen] för mig. [5 Mos 32:13; Job 24:11]

7. När jag gick till porten i staden och intog min plats på torget,

8. när de såg mig, drog de unga sig undan och åldringarna (de skröpliga – hebr. jashish) reste sig och blev stående.

9. Hövdingar (ledare – hebr. sar) höll tillbaka sitt prat (hebr. milah) och lade handen på munnen. [Något Job bett de tre bekanta göra, se Job 21:5.]

10. Rösten från furstar (hebr. nagid) försvann (drogs undan), deras tunga fastnade i gommen. [Job tillhörde troligen också denna klass av ledare, hövding/furste används antagligen synonymt här.]

11. När ett öra hörde, prisade det mig lycklig, och när ett öga såg mig, lovordade det mig.

12. eftersom jag räddade den fattige som ropade och den faderlöse som ingen hjälpare hade.

13. Den döende välsignade mig, änkans hjärta fick jag att jubla.

14. Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad, rättvisan var min mantel och huvudbonad.

15. Ögon var jag åt den blinde och fötter åt den halte (lame) var jag. [Både ögon och fötter står i dualformen, dvs två ögon och två fötter.]

16. Jag var en far för de i behov (fattig – hebr. evion) och utforskade (redde ut) den okändes sak.

17. Och jag krossade [med emfas] den orättfärdiges huggtänder (rovdjursgaddar – hebr. metalah) och ryckte rovet från hans tänder (hebr. shen).

18. Jag tänkte då: ”I mitt eget näste (boning – hebr. qen) ska jag dö, mina dagar blir många som sanden. [En positiv bild av familjen samlad som i ett ”fågelbo” i en nära gemenskap.]

19. Min rot [under mig] är öppen till vattnet [har tillgång till vattenkällor], och nattens dagg vilar i mina grenar [ovan mig]. [Versen är en merism (ett uttryck med kontraster som ger en helhet) där Job beskriver roten under honom och grenarna ovanför hans huvud. För den som bor i ett ökenklimat är tillgång på vatten viktigt, jmf Job 18:16. Vatten både från rot och grenverk är en symbol på Guds nåd och favör, se Ps 1:3; Jer 17:18.]

20. Min ära är ständigt ny [det är Jobs önskan, se Job 19:9], och min båge [min arm] förnyas i min hand.” [Båge är ofta parallell till starka armar, se 1 Mos 49:24; 1 Sam 2:4.] [Job ser nu i vers 21-25 tillbaka på den tid då han var respekterad, se vers 7-10. Även Elifaz har nämnt om hans forna rykte om vishet, se Job 4:3-4.]

21. De lyssnade på mig och väntade, de var tysta inför mitt råd.

22. Efter mitt ord sa ingen emot mig (hebr. shanah), och mitt prat droppade [som ett fint stilla regn]. [Bilden är hur de som lyssnade vattnades på ett mjukt och fint sätt, se Amos 7:16; 5 Mos 32:2; Höga V 4:11.]

23. De väntade på mig som på regn, de öppnade sin mun på vid gavel som efter sent regn (vårregn). [De sista regnen innan spannmålsskörden, som ger näring åt frukten.]

24. Jag log mot dem – de trodde inte det, och de tog emot mitt ansiktes ljus [min favör].

25. Jag valde väg (hebr. derech) åt dem och satt som huvud (de högsta ledarna – hebr. rosh), jag tronade som en kung (hebr. melech) bland sin armé (trupp), som en som tröstar (hebr. nacham) de sörjande. [Job är en skuggbild på Messias som tröstar de sörjande, se Jes 61:2-3. Även hans lidande, se Jes 50:4; Heb 2:18. I hebreiska ordföljden är nachum det sista ordet. Jesus valde att verka utifrån Kapernaum (Jes 9:1; Matt 4:13), som på hebreiska är Kfar Nachum. Det är samma namn som profeten Nahum. Betydelsen är ”Nahums by” eller mer ordagrant ”tröstens by”!]