Job 30 B2000

1. Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag och vars fäder jag skulle ha ratat som vallhundar åt mina får.

2. Deras styrka hade jag ingen glädje av, de saknade manlig kraft.

3. [---]

4. De plockar saltört bland snåren, ginstens rötter är deras föda.

5. De drivs bort från mänsklig gemenskap, och man skriker efter dem som efter tjuvar.

6. I dystra raviner håller de till, i jordkulor och klippskrevor.

7. Från snåren hörs deras tjut, under tistelstånden skockas de,

8. dessa dårar och ärelösa som jagats ut ur landet.

9. Nu har jag blivit en visa för dem, utsatt för skämt och hån.

10. De föraktar mig och undviker mig, de spottar mig rakt i ansiktet.

11. Gud har lossat min bågsträng och knäckt mig, därför kastar de alla hänsyn.

12. Spolingar sätter sig upp mot mig och knuffar mig åt sidan. De banar väg för ofärdens anlopp.

13. De river upp min väg för att få mig att falla, ingen hindrar dem från att rycka fram.

14. De kommer som genom en bred bräsch och väller fram i brak och dån,

15. fasor störtar över mig. Min värdighet förs bort av vinden, min lycka upplöses som ett moln.

16. Jag överväldigas av sorg, plågan har mig i sitt grepp.

17. Om natten brinner min kropp, mina lemmar finner ingen vila.

18. Med all sin kraft hugger han tag i min klädnad, griper mig i kragen

19. och kastar mig i dyn. Jag är som stoft och aska.

20. Jag ropar till dig men du svarar inte, jag står här och du ser mig inte.

21. Du har förvandlats till en grym fiende och ansätter mig med all din styrka.

22. Du slungar i väg mig i vinden och upplöser mig i ett dån.

23. Ja, jag vet att du för mig till döden, till den plats där allt levande samlas.

24. Man lyfter inte handen mot den arme när han ropar på hjälp i sin nöd.

25. Jag har ju gråtit över dem som haft det svårt och bekymrat mig om den fattige.

26. Men när jag hoppades på gott, kom ont, när jag väntade på ljus, kom mörker.

27. Mitt inre sjuder, jag får ingen ro, onda dagar möter mig.

28. Sörjande går jag, utan en strimma sol, jag reser mig inför folket och ropar på hjälp.

29. Jag har blivit schakalens broder, jag är uvens like.

30. Min hud svartnar och flagar, kroppen glöder av feber.

31. Min lyras klang har vänts i klagan, flöjtens toner ljuder som gråt.