Job 32 B2000

1. De tre männen slutade tala med Job, eftersom han såg sig som rättfärdig.

2. Men Elihu från Bus, Barakels son, av Rams släkt, greps av vrede. Han vredgades på Job som tyckte sig ha rätt mot Gud,

3. och han vredgades på de tre vännerna för att de inte funnit något att säga som visade Jobs skuld.

4. Elihu hade väntat medan de talade med Job, eftersom de var äldre än han.

5. Men när han såg att de tre männen blev svarslösa fylldes han av vrede.

6. Elihu från Bus, Barakels son, sade: Jag är en yngling, ni är gamla män, därför höll jag mig i bakgrunden och vågade inte visa min kunskap.

7. Jag tänkte: Åldern skall tala, åren skall lära ut vishet.

8. Men det är ju anden hos människan, den Väldiges andedräkt, som ger insikt.

9. Det är inte de som levt längst som är visast, inte bara de gamla vet vad som är rätt.

10. Därför säger jag: Hör på mig, också jag vill visa min kunskap.

11. Jag väntade på vad ni hade att säga, lyssnade efter kloka ord, efter de skäl ni skulle dra fram.

12. Jag följde uppmärksamt med, men ingen av er vederlade Job, ingen gav honom svar på tal.

13. Säg inte: »Vi har kommit till klarhet: Gud kan besegra honom, inte människor.«

14. Han riktade aldrig sina ord till mig, jag tänker inte svara som ni.

15. De är förkrossade och säger inget mer, orden sviker dem.

16. Skall jag vänta när de ingenting säger, när de bara står där svarslösa?

17. Nej, nu är det min tur att tala, också jag vill visa min kunskap.

18. Jag har mycket på hjärtat, trycket inom mig växer.

19. Det jäser i mig som av vin som kan spränga också nya läglar.

20. Nu måste jag tala, annars kvävs jag, jag vill öppna munnen och ta till orda.

21. Jag tar inte hänsyn till person och fjäskar inte för någon

22. — fjäsk ligger inte för mig — då skulle min skapare rycka bort mig.