Job 32 SFB15

1. De tre männen slutade nu svara Job, eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon.

2. Men Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, blev upprörd. Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud,

3. och han blev upprörd mot Jobs tre vänner för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.

4. Elihu hade väntat med att tala till Job eftersom de andra var äldre än han.

5. Men när Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd.

6. Då tog Elihu, Barakels son, från Bus till orda. Han sade: Jag är ung till åldern, och ni är gamla. Därför var jag rädd och vågade inte lägga fram min mening för er.

7. Jag tänkte: ”Åldern ska tala och de många åren förkunna vishet.”

8. Men det beror på anden i människan, den Allsmäktiges livsfläkt ger henne förstånd.

9. Det är inte åldern som ger vishet eller bara gamla som förstår vad som är rätt.

10. Därför säger jag: Lyssna på mig! Också jag vill lägga fram min mening.

11. Se, jag väntade på era ord, jag lyssnade efter era insikter när ni sökte finna de rätta orden.

12. Jag lyssnade uppmärksamt på er, men se, ingen kunde motbevisa Job, ingen kunde ge honom svar på tal.

13. Svara nu inte: ”Vi möttes av vishet. Gud kan besegra honom, inte människor.”

14. Hans ord var inte riktade mot mig, och jag ska inte bemöta honom med era argument.

15. De är bestörta och svarar inte mer, de har tappat talförmågan.

16. Skulle jag vänta när de inget säger, när de står där utan svar?

17. Också jag vill ta till orda, också jag vill säga min mening,

18. för jag är uppfylld av ord, anden inom mig tvingar mig.

19. Se, mitt inre är som instängt vin, som en ny vinlägel nära att brista.

20. Därför måste jag tala och få lättnad, jag vill öppna mina läppar och svara.

21. Jag ska inte vara partisk mot någon och inte smickra någon människa.

22. Smicker vill jag inte veta av, annars kunde min skapare strax rycka bort mig.