Job 32 SKB
1. De tre [bräckliga] männen [Elifaz, Bildad och Tsofar] slutade nu svara Job, eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon.
2. Detta upprörde Eliho, Barachels son, en bozit, av Rams släkt. Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud (Elohim),
3. och mot hans tre bekanta blev han upprörd, för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
4. Eliho hade väntat (hebr. chachah) med att rikta några ord till Job eftersom de andra var äldre (hebr. zaqen) än han.
5. Men när Eliho såg att det inte fanns något svar i munnen på dessa tre [bräckliga] män (hebr. enosh), blev han brinnande vred.Elihos tal till de tre bekanta
6. Då tog Eliho, Barachels son, boziten, till orda. Han sa: Jag är ung till åldern, och ni är föråldrade (skröpliga – hebr. jashish). [Här används ett ovanligare ord för gamal än i vers 4.] Därför var jag rädd och vågade inte lägga fram min mening för er.
7. Jag sa (tänkte för mig själv): ”Dagar [ålder, se Job 15:10] ska tala och de många åren lära ut (vara förtrogen med) vishet.” [Job 12:12]
8. Men det beror på anden i människan (hebr. enosh), den Allsmäktiges (Shaddajs) livsande (hebr. neshamah) [1 Mos 2:7] ger henne förstånd.
9. Nej, det är inte många [dagar/år] som ger vishet eller bara gamla som förstår vad som är rätt.
10. Därför säger jag: Lyssna på mig! Jag vill lägga fram min mening, också jag.
11. Se, jag väntade på era ord, jag lyssnade efter era insikter när ni sökte finna de rätta orden,
12. och jag tittade noga på er (följde er uppmärksamt). Men, se, ingen av er kunde överbevisa Job, ingen som kunde svara på hans ord.
13. Svara nu inte: ”Vi möttes av vishet! [Bara] Gud (El) kan besegra honom, inte människor (hebr. ish).”
14. Hans [Jobs] ord var inte riktade mot (uppradade – hebr. arach) [uppställd som en armé redo att attackera] mig, och jag ska inte bemöta honom med era uttalanden (argument – hebr. emer). [Eliho vänder sig nu från de tre bekanta, och riktar sig mot Job. Texten skiftar från andra person till tredje person, ett skifte som är vanligt i tillrättavisning, se Job 18:3-4.]
15. De är bestörta och svarar inte mer, pratet (babblet – hebr. milah) har lämnat dem.
16. Skulle jag vänta när de inte talar, när de fortfarande står där utan svar? [Svaret på den retoriska frågan i föregående vers är nej. Eliho kan knappt bärga sig att få tala, han är på väg att explodera. Verbet ”svara” kommer först i den hebreiska ordföljden, vilket betonar att han verkligen vill svara! Två gånger förekommer också frasen ”också jag”. Uttrycket formar en ram till två substantiv som centralt har verbet ”lägga fram”!]
17. Jag ska svara – också jag min del vill jag lägga fram (presentera) min åsikt (hebr. dea) också jag!
18. för jag är uppfylld av prat (hebr. milah), anden inom mig pressar (motiverar; tvingar) mig.
19. Ja, min mage är som ett vin som inte öppnats [det jäser och bubblar], såsom nya vinsäckar vill det sprängas.
20. Låt mig tala! Ge mig lättnad (ge mig utrymme för luft)! Låt mig öppna mina läppar och låt svara. [I ett kiastiskt uttryck ger Eliho utryck för att han måste få ventilera sina känslor.]
21. Nej, jag ska inte vara partisk mot någon (man – hebr. ish) och inte smickra någon människa (hebr. adam).
22. För jag vet inte hur man smickrar [det är inte min vana att tala så], om jag gjorde det skulle min Skapare snabbt rycka bort mig [från jorden, se Ps 102:24]. [Titeln min Skapare används mest i visdomslitteraturen, se Job 4:17; Ords 14:31; 17:5.]