Job 7 SFB15

1. Har inte människan ett slitsamt liv på jorden? Är inte hennes dagar som daglönarens dagar?

2. Hon är som en slav som flämtar efter skugga, som en daglönare som väntar på sin lön.

3. Månader av elände har jag fått till arvedel, nätter av vedermöda har blivit min lott.

4. Så snart jag har lagt mig frågar jag: ”När ska jag stiga upp? När ska natten ta slut?” Jag mättas av oro ända till morgonen.

5. Min kropp täcks av maskar och med en skorpa som av jord, min hud skrumpnar och faller av.

6. Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole, de försvinner utan hopp.

7. Tänk på att mitt liv är en vindfläkt, att mitt öga inte längre får se det goda.

8. Det öga som ser mig ska inte mer iaktta mig, om din blick söker mig finns jag inte längre.

9. Ett moln löses upp och är borta, den som farit ner i dödsriket kommer inte upp igen.

10. Aldrig mer återvänder han till sitt hus, hans plats känner honom inte längre.

11. Därför vill jag inte lägga band på min mun, jag vill tala i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

12. Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

13. När jag säger: ”Min bädd ska trösta mig, min viloplats ska lindra min oro”,

14. då skrämmer du mig med drömmar och skräckslår mig med syner.

15. Hellre vill jag bli kvävd, hellre dö än vara ett benrangel.

16. Jag är trött på det här, jag kommer inte att leva för evigt. Låt mig vara, för mina dagar är en vindfläkt.

17. Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne så noga,

18. synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

19. När ska du vända din blick ifrån mig, ge mig tid att svälja min saliv?

20. Har jag syndat, vad gör det dig, du människornas bevakare? Varför har du gjort mig till din måltavla och låtit mig bli en börda för mig själv?

21. Varför förlåter du inte min synd och tar bort min skuld? Snart ska jag ligga i stoftet, du kommer att söka efter mig men jag finns inte mer.