Johannesevangeliet 20 SKB

1. Tidigt (mellan klockan tre och sex på morgonen) den första veckodagen [söndag morgon], medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala till graven och fick se att stenen hade blivit bortlyft från [öppningen på] graven.

2. Då sprang hon därifrån till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus höll av (hade ett starkt vänskapsband med), och sa till dem: ”De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.”

3. Petrus och den andre lärjungen gick ut och begav sig mot graven.

4. De sprang tillsammans, men den andre lärjungen [Johannes] sprang fortare än Petrus och kom fram till graven först.

5. Han böjde sig ner och såg linnedukarna ligga där, men han gick inte in. [Öppningen på denna typ av klippgrav var ofta inte högre än 1 meter.]

6. Sedan, efter honom, kom Petrus, och han gick in i graven och såg (granskade noga) linnedukarna som låg där.

7. Gravduken som hade täckt [lindats runt] hans huvud låg inte med de andra linnedukarna, utan var ihoprullad på ett ställe för sig. [Detta är en detalj i ögonvittnesberättelsen som visar på orimligheten i att någon rövat bort ­kroppen (Matt 27:64). Varför i så fall ta sig tid att rulla av och vika ihop gravduken? ­Linneband och ­gravduk nämns även vid Lasarus begravning, se Joh 11:44.]

8. Då gick den andre lärjungen [Johannes], han som hade kommit till graven först, också in, och han såg (blev överbevisad) och trodde.

9. För ännu hade de inte förstått (fått en klar förståelse av) Skriftens ord att han måste uppstå från de döda.Jesus uppenbarar sig för Maria(Matt 28:9-10; Mark 16:9-11)

10. Sedan gick lärjungarna tillbaka hem,

11. men Maria stod kvar och grät (upprepade gånger ljudligt) utanför graven. Medan hon grät böjde hon sig ner mot graven.

12. Då fick hon se (studerar hon noggrant) två änglar i vitt sitta där Jesu kropp varit, en vid huvudet och en vid fötterna.

13. De sa till henne: ”Kära kvinna, varför gråter du?” Hon sa till dem: ”Därför att de lyft undan min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.”

14. När hon sagt detta vände hon sig om och såg (studerade noga) Jesus stå där, men hon visste inte (kände inte igen) att det var Jesus. [Att Maria först inte känner igen honom kan bero på att hans ansikte vanställts. Soldaterna hade slagit honom i ansiktet, se Matt 26:67; Luk 22:64; Joh 19:3. Det var också vanligt att rycka av skägget för att förnedra någon, se Neh 13:25; 2 Sam 10:4, och något som också profeteras om, se Jes 50:6.]

15. Jesus sa till henne: ”Kära kvinna, varför gråter du? Vem söker du?” Då hon trodde det var trädgårdsmästaren svarade hon honom: ”Herre, om det är du som burit bort honom, säg mig var du lagt honom så jag kan hämta honom.”

16. Jesus sa till henne: ”Maria.” Då vände hon sig om och sa till honom på hebreiska (arameiska): ”Rabbouni!” Det betyder lärare. [Johannes fångar det korta men djupa samtalet på två ord. Jesus kallar henne vid namn. För Jesus var hon Mirjam, vilket är det ursprungliga hebreiska namnet vars grekiska och latinska form är Maria. För Maria var han ”Rabbouni”. Johannes översätter ordet till lärare, det är korrekt men samtidigt bär det arameiska ordet en djupare vördnad och har betydelsen ”min älskade Mästare” och är en förstärkning av den vanligare titeln ”Rabbi”.]

17. Jesus sa till henne: ”Håll inte fast vid mig [konkret fysiskt, eller bildligt ”vid gamla mönster”], jag har ännu inte stigit upp till min Fader. Gå till mina bröder och berätta att jag stiger upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.” [Alternativ översättning är ”Rör mig inte”, men det skulle i så fall gå emot hans andra uttalande att faktiskt röra vid honom, se Luk 24:39; Joh 20:27; Matt 28:9. Uttalandet har troligare att göra med ett nytt sätt att relatera till Jesus, inte längre fysiskt utan andligt, se Joh 20:29.]

18. Maria från Magdala gick då och berättade för lärjungarna att hon sett (erfarit, med egna ögon sett) Herren, och att han sagt detta till henne.Jesus uppenbarar sig för lärjungarna(Matt 28:16-20; Mark 16:14-18; Luk 24:36-49) [Nyheten om Jesu uppståndelse hade redan nått de judiska ledarna i Jerusalem, se Matt 28:11. Det är kväll och lärjungarna är troligen samlade i samma övre rum som de firat den sista måltiden i. Emmausvandrarna har nyss kommit och berättat hur de mött Jesus, se Luk 24:36.]

19. På kvällen samma dag, den första veckodagen [söndagen då Jesus uppstått], var lärjungarna tillsammans bakom stängda dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt bland dem och sa: ”Frid vare med er!” [Den vanliga judiska hälsningsfrasen. Nu då Jesus just har uppstått får den frasen en djupare innebörd, nämligen att ta emot försoningens välsignelser.]

20. När han sagt detta visade han dem sina händer (handleder) och sin sida. När lärjungarna såg (fick en klar förståelse av) Herren jublade de (var de glada, upprymda av glädje).

21. Jesus sa därför till dem igen: ”Frid vare med er! [Joh 14:27] Precis som Fadern har sänt ut (gr. apostello) mig, så skickar (gr. pempo) jag också er.” [Två olika verb används här för att sända. Orden används synonymt genom hela evangeliet ett trettiotal gånger vardera. Apostello är lite rikare i nyansen och innebär att bli utsänd med auktoritet, medan pempo mer har betydelsen av att skicka iväg. Detta är den första av Jesu tre missionsbefallningar. Den andra och mest kända sker på berget i Galileen, se Matt 28:16-20; 1 Kor 15:6, och den tredje på Olivberget, se Luk 24:44-51; Apg 1:3-11.]

22. När han sagt detta andades han på dem och sa: ”Ta emot den helige Ande. [På samma sätt som Gud blåste in sin ande i sin skapelse, se 1 Mos 2:7, gör han det på nytt med sin nya skapelse.]

23. Om ni väljer att förlåta någon hans synder [löser honom från hans synd, utför Guds uppdrag, berättar att Jesus kan förlåta], så är de redan förlåtna. [Verbformen indikerar att synderna är lösta i dåtid med ett nuvarande resultat att de nu är förlåtna.] Om ni binder (håller fast) någon [genom att inte förlåta hans synder], så är han bunden.” [Verbformen indikerar att synderna har bundits i dåtid med ett nuvarande resultat att de binder.]Jesus uppenbarar sig för Tomas

24. Tomas, en av de tolv, han som kallades tvillingen (gr. Didymus – arameiska Taama), var inte med dem när Jesus kom.

25. Så de andra lärjungarna sa till honom: ”Vi har sett (upplevt, erfarit) Herren.” Han svarade dem: ”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer (handleder), och får sticka ner mitt finger i spikhålen, och föra in min hand i hans sida kan jag aldrig tro.” [Det grekiska ordet cheir används både om hand och hand­led, se Apg 12:7 där bojorna föll från Petrus hand­leder. På arameiska är Tomas ”Tauma” och ordet för tvilling ”Taama”, vilket blir en ordlek: ”Tauma kallades Taama.” Tomas har oförtjänt fått titeln ”Tomas tvivlaren”, en fras ­Bibeln aldrig använder. Tomas vill bara se samma sak som de andra lärjungarna såg, se Joh 20:20. Tomas är en realist som ställer frågor, se Joh 11:16; 14:5.]

26. Åtta dagar senare [hebreiskt uttryck för en vecka, dvs. nästa söndag] var hans lärjungar samlade där inne igen [i det övre rummet i Jerusalem, se vers 19], och Tomas var med dem. Trots att dörrarna var låsta, stod då Jesus plötsligt mitt ibland dem och sa: ”Frid vare med er.”

27. Sedan sa han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, se (undersök, få en klar förståelse av) mina [genomborrade] händer (handleder), och räck ut din hand och för in den i min sida. Sätt stopp för din otro, och börja tro (bli full av tro)!”

28. Tomas svarade och sa till honom: ”Min Herre och min Gud!”

29. Jesus sa till honom: ”Du tror eftersom du sett (upplevt, erfarit) mig. Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som inte ser [inte sett mig med sina fysiska ögon] men ändå tror [har trott och tror på mig].”Syftet med evangeliet och slutsats

30. Jesus gjorde många fler tecken (mirakel som bekräftar Guds karaktär), i lärjungarnas närvaro, som inte är uppskrivna i denna bok.

31. Men dessa [sju tecken i den här boken] har skrivits ned för att ni ska kunna välja att tro att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus), Guds Son, och genom att tro (lita, luta sig emot honom) väljer ni att ha liv i hans namn. [Jesus gjorde många tecken och under. Världen skulle inte rymma alla de böcker som skulle behöva skrivas om Johannes skulle teckna ned allt, se Joh 21:24-25. Det grekiska ordet för tecken semeion fokuserar mer på symboliken bakom undret än själva undret i sig. De sju ”tecken” som finns i detta evangelium är noggrant utvalda för att visa på att Jesus verkligen är Gud. - Vinundret, se Joh 2:1-11. - Helandet av kungens tjänares son, se Joh 4:46-54. - Helandet av den lame vid Betesdadammen, se Joh 5:1-18. - Matundret för 5 000, se Joh 6:5-14. - Jesus går på vattnet, se Joh 6:16-24. - Helandet av den blindfödde mannen, se Joh 9:1-7. - Uppväckandet av Lasarus, se Joh 11:1-45.]