Support Us

1. När Herren [Jesus] nu fick reda på (blev medveten om) att fariséerna hade hört [nåtts av nyheten] att han vann och döpte fler lärjungar än Johannes [Döparen] –

2. men det var inte Jesus själv som döpte utan hans lärjungar –

3. lämnade han Judéen och återvände till Galileen.Kvinnan vid Sykars brunnJesus samtalar med en samaritisk kvinna [De flesta judar valde att gå en omväg runt Samarien på grund av konflikten mellan judar och samarier som funnits i århundraden. Orsaken var att på 700-talet f.Kr. ockuperade assyrierna detta område och förde bort de flesta israeliter (de tio nordliga stammarna) som bodde där. Man tvångsförflyttade sedan fem hedniska folkslag dit (2 Kung 17:24) och det blandfolk som uppstod mellan de kvarvarande israeliterna och dessa folk kallades samarier. När templet i Jerusalem byggdes upp igen 538 f.Kr. tilläts inte de delta eftersom de beblandat sig med andra folk, se Esra 4. Då byggde man sitt eget tempel i Shechem på berget Gerizim ca 425 f.Kr. En egen samaritisk riktning som förkastade allt som hade med Jerusalem att göra utvecklades. Det är inte någon hednisk tro, utan den bygger på Torah, skriven på gammalhebreiska, men istället för Jerusalem är platsen för tillbedjan Gerizim. Namnet härstammar från hebr. shamar (bevara, hålla) – de var bevarare av Mose undervisning. Johannes sätt att beskriva kvinnan ”från Samarien” (vers 7) och sedan gr. samaritis (vers 9) visar på betydelsen av att hon var från Samarien, men också en utövare av den samaritiska religionen. Hon var inte bara en samarisk kvinna utan också en samaritisk kvinna. Olika utspel från båda sidor gjorde att hatet mot varandra växte. Hundrafemtio år innan Jesus kommer till staden Sykar (128 f.Kr.), jämnade den judiska kungen (Hyrcanus II) samariternas tempel med marken och lät den dagen bli en helgdag. Drygt tjugo år innan Jesus kommer dit hade samaritaner strött ut döda ben i templet i Jerusalem under påskfirandet, och på så vis orenat templet, så att de judiska prästerna inte kunde tjäna där.]

4. Det var nödvändigt [för att uppfylla Guds plan] att Jesus passerade igenom Samarien.

5. Därför kom han till en stad i Samarien som kallades Sykar, nära det fält som Jakob gav åt sin son Josef. [Josef begravdes nära Shekem, se Jos 24:32.]

6. Där fanns Jakobs brunn [drygt en kilometer utanför staden]. Trött efter fotvandringen satte sig Jesus ner vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen (mitt på dagen). [Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex på morgonen. Det var mitt på dagen, dock inte varmaste tiden som är klockan tre på eftermiddagen. Det är ingen ovanlig tid, t.ex. Sippora och hennes systrar kommer hem tidigare än vanligt då Mose hjälpt dem dra upp vatten mitt på dagen, se 2 Mos 2:16-21.]

7. Då kom en kvinna från Samarien för att hämta vatten. [Helt oväntat och mot alla kulturella traditioner inleder Jesus ett samtal.] Jesus sa till henne: ”Ge mig [lite vatten] att dricka?”

8. Hans lärjungar hade gått in i staden för att köpa mat.

9. Den samaritiska (gr. samaritis) kvinnan sa till honom: ”Hur kan du som är jude fråga mig som är en samaritisk kvinna om vatten?” Judarna ville inte ha något med samaritanerna [utövarna av den samaritiska trosriktningen] att göra. [Jesus går emot flera religiösa och kulturella regler här. Män talade inte med kvinnor. Judar och samarier/samaritaner umgicks inte. Att dessutom dricka ur ett samaritiskt kärl (vers 11) ansågs som något orent av judarna.]

10. Jesus svarade henne: ”Om du kände till (hade en klar förståelse av) Guds fria gåva och vem det är som säger till dig, ge mig något att dricka, skulle du i stället ha frågat honom och han hade gett dig levande (färskt, flödande) vatten.”

11. Kvinnan sa till honom: ”Herre, du har inget att hämta upp det med [rep och hink] och brunnen är djup, så varifrån kommer detta levande vatten?

12. Är du större än vår fader (förfader) Jakob? Han gav oss den här brunnen och drack själv från den, och så gjorde också hans söner och boskap.”

13. Jesus svarade henne: ”Alla som dricker av detta vatten blir törstiga igen.

14. Men den som har druckit av det vatten som jag ger ska aldrig, nej aldrig, bli törstig igen. Det vatten jag ger ska bli en källa inom honom med vatten som kontinuerligt flödar fram till evigt liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet].”

15. Kvinnan sa till honom: ”Herre ge mig av detta vatten så jag aldrig mer behöver törsta och komma hela vägen hit för att hämta vatten.”

16. Han sa till henne: ”Gå och hämta din man och kom tillbaka hit.”

17. Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sa till henne: ”Du talar sanning när du säger, jag har ingen man.

18. Fem män har du haft förut, och den man du nu har [lever hos] är inte din man. Det du sa var sant.” [Texten säger inte varför hon haft fem män. Det kan ha berott på skilsmässa, dock kunde den bara begäras av en man och behövde inte vara orsakad av otrohet från hennes sida (vissa rabbiner som Hillel ansåg att mannen kunde skilja sig för en sådan banal sak som vidbränd mat), se Matt 19:3. En annan förklaring är att hon drabbats av sorg upprepade gånger då hennes tidigare män har dött (Mark 12:19-22). Mannen hon bor hos nu kanske är en släkting som förbarmat sig över henne och gett henne tak över huvudet. Hon verkar vara en respekterad kvinna, eftersom folket lyssnade på hennes ord (vers 29-30, 39). Hennes djupa tro på Skrifterna (vers 10 och 25) talar för att hon levde ett rättfärdigt liv, och snarare var en kvinna drabbad av olyckliga omständigheter, än konsekvenserna av ett medvetet omoraliskt liv – en bild som senare utläggningar från 1500-talet ofta målat upp. Fram till reformationen var hon högt aktad och i predikningar kallas hon apostel och evangelist. Hon sågs som ett föredöme vad gäller att vittna om Jesus. Hennes prioriteringar skiftar från att hämta vatten till att vittna om Jesus när hon lämnar kvar krukan, se vers 28. Omnämnandet av Josef (vers 5) knyter också an till hur Josefs lidande fick leda till hela Israels räddning (1 Mos 45:7-8; 50:20) vilket har en parallell till händelserna här, se vers 39-42. Jmf även med Joh 8:3 där äktenskapsbrott uttryckligen nämns, det görs inte här.]

19. Kvinnan sa till honom: ”Herre, jag ser (förstår efter att ha noga granskat) att du är en profet.

20. Våra förfäder har tillbett (böjt sig ner i ödmjukhet, fallit ner på knä) på detta berg [Gerizim], men ni [judar] säger att den rätta platsen där man ska tillbe är i Jerusalem.” [I dalen mellan berget Gerizim och det närbelägna Eval låg de samariska städerna Sykar och Shechem. Även om templet på berget blivit förstört av judarna ansåg samariterna att det var den platsen man skulle tillbe på. Den centrala boken inom den samaritanska religionen var den samaritiska versionen av Moseböckerna. Den samaritiska Torahn har ungefär 6000 skillnader jämfört med den masoretiska texten, där den största är att platsen för tillbedjan är berget Gerizim. I den samaritiska versionen är det tionde budet att man ska bygga ett altare på berget Gerizim.]

21. Jesus sa till henne: ”Kära kvinna, tro (luta dig mot, förlita dig på) mig, för det kommer en tid när ni alla ska tillbe Fadern (böja er ner i ödmjukhet, falla på knä; bildligt kyssa hans hand i vördnad) inte [bara] på detta berg eller [bara] i Jerusalem. [Jesus lyfter diskussionen från den religiösa konflikten om hur och var man ska tillbe, till att handla om hjärtats inställning och en personlig tro på honom.]

22. Ni [samariter] tillber vad ni inte känner till (har en klar förståelse av), men vi [judar] tillber det vi känner till, eftersom frälsningen (befrielsen) kommer från (genom) judarna.

23. Men den tid kommer, och den är redan här, då sanna (äkta, genuina) tillbedjare ska tillbe Fadern (böja sig ner i ödmjukhet, falla på knä; bildligt kyssa hans hand i vördnad) i ande och sanning, för det är sådana tillbedjare som Fadern söker (letar efter, vill ha). [Gud är mer intresserad att vi tillber honom än platsen där vi tillber.]

24. Gud är Ande (till sin natur en andlig varelse) och de som tillber honom måste tillbe honom i ande och sanning (äkthet).”

25. Kvinnan sa till honom: ”Jag vet (har en klar förståelse av) att Messias ska komma, han som kallas den Smorde (gr. Christos – translittererat Kristus), och när han kommer ska han berätta allt för oss (låta det bli helt tydligt och uppenbart).”

26. Jesus svarade henne: ”Det är jag (Jag Är), den som talar med dig.” [De grekiska orden ego eimi kan översättas ”det är jag” eller ”jag är”. Vanligtvis används uttrycket med en efterföljande beskrivning som t.ex. ”jag är livets bröd”, se Joh 6:35. När ego eimi används utan någon beskrivning anspelar det på Guds personliga namn JHVH, se 2 Mos 3:14. Exakt så översätts den hebreiska frasen till grekiska. Detta är den första av totalt nio gudomliga ”Jag Är” i Johannesevangeliet, de övriga är Joh 6:20; 8:24, 28, 58; 13:19; 18:5, 6, 8. Det används även en gång i den enkla betydelsen ”det är jag”, av en man född blind, se Joh 9:9.]Lärjungarna kommer tillbaka

27. Just då kom hans lärjungar. De var chockade (förvånade, helt överraskade) över att han pratade med en kvinna. [De flesta rabbiner undvek kontakt med kvinnor, man pratade inte ens med sin egen hustru på allmän plats.] Trots detta frågade ingen [inte ens Petrus] honom: ”Vad söker du (frågar du efter)?” [Kan vara en koppling till Jesu tidigare påstående att Fadern söker tillbedjare, se Joh 4:23.] eller ”Varför samtalar du med henne?”

28. Kvinnan lämnade kvar sin vattenkruka och gick in i staden. [Att berätta om Jesus var nu viktigare än att hämta vatten.] Hon sa till folket:

29. ”Kom och se en man som har sagt till mig allt jag gjort! Han kanske är den Smorde (Messias)?”

30. Då började de komma ut till honom.

31. Under tiden försökte lärjungarna övertala honom (tjatade de enträget på Jesus): ”Rabbi (lärare, mästare) ät någonting.” [De var hungriga och seden var sådan att läraren måste inleda måltiden innan de andra fick börja äta.]

32. Men han svarade: ”Jag har mat (näring) som ni inte känner till (inte ser med era hjärtans ögon).”

33. Då började lärjungarna fråga varandra: ”Kan någon ha kommit med mat till honom?”

34. Jesus sa till dem: ”Min mat (näring) är att göra hans vilja (behaga den) som har sänt mig och att fullborda hans verk.

35. Är det inte så att ni säger [till varandra]: Fyra månader till, sedan är det skördetid [den vanliga tiden mellan sådd och skörd]? Men jag säger er: Lyft upp er blick och se på fälten! De är redan mogna (har vitnat i färgen) för skörd. [Många samaritaner redo att bli frälsta strömmade ut från staden för att höra på Jesus.]

36. Den som skördar får redan nu ut sin lön, han bärgar grödan (samlar in frukt) till evigt liv. Detta så att både den som sår och den som skördar kan glädja sig tillsammans.

37. Här gäller ordet [som var vanligt på den tiden]: en sår och en annan skördar.

38. Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat. Andra har gjort ett hårt arbete, och ni får gå in i deras arbete [och vara med och skörda resultatet av deras arbete].”Många samariter frälsta

39. Många samariter (gr. samarites) från den staden [många anhängare av den samaritiska trosinriktningen] trodde på honom [kom till tro på Jesus] på grund av vad kvinnan sagt när hon vittnade: ”Han berättade allt jag gjort.”

40. När samariterna kom till Jesus bad de honom enträget att stanna kvar hos dem. Så han stannade där i två dagar.

41. Långt fler kom till tro på grund av hans egna ord. [Ännu fler i jämförelse med de redan många i vers 39 kom till tro när de personligen fick möta Jesus. Även de som redan börjat tro på grund av kvinnans ord, växte djupare i sin tro.]

42. De sa till kvinnan: ”Nu tror vi inte [bara] på grund av vad du sagt. Vi har själva hört honom och vi vet (har förstått) att han verkligen (i sanning) är världens Frälsare.”Vidare till Galileen

43. Nu, efter de två dagarna [i den samariska staden], gick han därifrån [vidare norrut] till Galileen.

44. För Jesus hade själv vittnat om att en profet inte är ärad (aktad, respekterad) i sitt eget land [dvs. sin uppväxtort Nasaret som ligger i Galileen].

45. När han nu kom till Galileen, välkomnade galiléerna honom, eftersom de sett allt han gjort i Jerusalem under högtiden, för de hade också varit där. [De tog emot honom bara på grund av undren, men ärade honom inte.]Helandet av kungens tjänares son – det andra tecknet

46. Så kom Jesus åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vatten till vin [Joh 2:1-11]. I Kapernaum fanns en man som var i kungens tjänst. [Han var en ämbetsman som tjänade under Herodes Antipas.] Hans son låg sjuk (var svag, utan styrka).

47. När han hörde att Jesus kommit tillbaka från Judéen till Galileen, gick han i väg [den två dagar långa resan till Kana] och bad (ivrade, bad enträget) att han skulle komma ned och bota hans son, för sonen var på väg att dö.

48. Då sa Jesus till honom: ”Om ni människor inte får se tecken och mirakler, så tror ni inte alls (litar ni inte på Gud).”

49. Kungens tjänare sa till honom: ”Herre, kom ned innan mitt barn dör.”

50. Jesus svarade honom: ”Gå i frid, din son lever.” Mannen trodde (lutade sig mot, förlitade sig) på Jesu ord och gick.

51. Då han var på väg ner, mötte hans slavar (livegna tjänare) honom och sa: ”Din son lever!” [För att gå från Kana till Kapernaum gick man österut över bergen och sedan ner till Galileiska sjön. Den närmare fyra mil långa resan kunde inte göras på en dag, så det är på vägen nedför bergen på andra dagen som han möter sina tjänare.]

52. Då frågade han dem vilken timme han hade börjat bli bättre. De sa: ”I går eftermiddag vid sjunde timmen (klockan ett på eftermiddagen) lämnade febern honom.” [Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex på morgonen.]

53. Då förstod fadern att det hade skett vid just den tid (samma timma) som Jesus sagt till honom, ”din son lever”. Han kom till tro (lutade sig mot, förlitade sig på Jesus) liksom hela hans hushåll (hus, familj, de som bodde hos honom). [Alla hade sett hur sjuk pojken varit och förstod att Jesus måste vara Messias. Detta är första exemplet i Bibeln då en hel familj tar emot Jesus; nästa är fångvaktaren i Filippi, se Apg 18:8.]

54. Detta var det andra tecknet (miraklet) som Jesus gjorde i Galileen sedan han kommit från Judéen till Galileen.