Joshua 1 SKB

1. Och efter Moses, Herrens (Jahves) tjänares, död [omkring 1406 f.Kr., enligt judisk tradition 7:e Adar (infaller ofta i mars) – efter 30 dagars sorgeperiod, se 5 Mos 34:5-8] talade Herren (Jahve) till Josua, Nuns son, Moses tjänare [öster om Jordanfloden på Moabs ökenslätter, se 4 Mos 33:48-50]. [”Och det skedde att efter” lyder den ordagranna inledningen till Josua bok och det är en övergång från föregående boks sista kapitel där speciellt Moses död beskrivs, se 5 Mos 34. Första gången Josua nämns är när Mose utser honom att leda striden mot amalekiterna, se 2 Mos 17:8-13. Josua var också en av de tolv spejarna och Mose gav honom ett nytt namn, se 4 Mos 13:2-4, 8, 16. Han hade varit Moses tjänare alltifrån sin ungdom, se 2 Mos 24:13; 33:11; 4 Mos 11:28 och utses också till Moses efterträdare, se 4 Mos 27:18-23. Det har gått 38 år sedan Josua och Kaleb hade bespejat landet från Kadesh-Barnea, se 5 Mos 2:14. Då var Kaleb 40 år, se Jos 14:7. Josua var troligtvis i samma ålder eller yngre (men över 20 år, se 4 Mos 32:11-13) vilket gör att han nu är 60-78 år. Josua kommer att leva ytterligare 40 år och dö vid 110 års ålder, se Jos 24:29.] Han [Herren] sa [till Josua]:

2. Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).

3. Varje plats där ni sätter er fot (ordagrant: som er fots sula trampar på) har jag gett er, som jag har talat till (lovat) Mose [5 Mos 11:24].

4. Från öknen [vildmarken, i söder] och detta Libanon [de vita bergskedjorna i norr] och ända till den stora floden, floden Eufrat [i öst], över hela hettiternas land [västra Syrien och den dominerande av de sju folkslagen i Kanaans land, se 1 Mos 15:16; 2 Kung 7:6] och till det Stora havet [Medelhavet – mot öppningen] där solen går ner [i väst] ska bli ert område (er gräns, kust). [Detta är en generell beskrivning av de södra och norra gränsernas dragning mot öst och väst. Här nämns öken, berg, flod och hav, vilket ger en fin beskrivning av ett land som består av alla sorters natur! En mer detaljerad redogörelse med varje stams område ges i Jos 14-19, se även 1 Mos 15:18-21; 5 Mos 11:24. Libanon betyder ordagrant ”vit”, och syftar på de vita trädbevuxna snöbeklädda bergskedjorna i norr i nuvarande Libanon. Här i vers 4 är enda gången det står ”detta Libanon”, ett liknande uttryck finns i Jos 1:2 om ”denna Jordan”. Det kan syfta på att området var synligt, och Libanon representerar då de vita snöbetäckta bergen i norr (bl.a. Hermon) som är synligt från Döda havet en klar dag. Hettiternas land syftar inte på deras rike i nuvarande Turkiet, utan i så fall snarare på de områden i västra Syrien som de besatt. Något som också bekräftas av samtida egyptiska källor som benämner västra och centrala Syrien som ”hettiternas land”. På Abrahams tid fanns hettiterna i trakterna kring Hebron i södra Israel. Detta folkslag hade kolonier i Kanaans land och var de starkaste av de sju folkslagen där, se 2 Mos 3:8; Jos 3:10. Troligtvis används ”hettiternas land” som ett samlingsbegrepp för alla dessa folkslag, eftersom de dominerade i bergsområdena i Judéen, men inkluderar även området i västra Syrien.]

5. Ingen (ingen man) ska kunna stoppa dig (stå dig emot) under alla dina livsdagar. Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig [Josua]. Jag ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. [5 Mos 7:24; 31:6, 8; Heb 13:5]Första uppmaningen [Josua står inför en enorm utmaning att leda folket och inta landet. Fyrtio år tidigare hade israeliterna vacklat i tron vid spejarnas rapport, se 4 Mos 13:1-33. Samma sju folkslag finns kvar nu också, men det gör även Guds löften. Uppmaningen ”var stark och frimodig” upprepas tre gånger, se vers 6, 7 och 9. Den har uttalats tidigare också, se 5 Mos 31:6, 7, 23 och kommer även senare, se Jos 1:18; 10:25. Detta med mod går som en röd tråd ända från Kalebs lugna och trosfriska uppmaning, se 4 Mos 13:30 genom hela 5 Moseboken till Josuas slutliga uppmaningar, se Jos 10:25; 23:6. Här kan man skönja en parallell till Jesu missionsbefallning i Matt 28:18-20. När Jesus lämnar lärjungarna ger han uppdraget att expandera Guds rike i hela världen (inta landet) med löftet om att Gud är med varje dag (jag ska inte lämna eller överge dig)!]

6. Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)! För du ska som arv åt detta folk fördela det land som jag med ed lovade deras fäder att ge dem.Andra uppmaningen

7. Var bara stark (fast, säker, tapper) och mycket frimodig (ståndaktig, alert, modig)! [Samma fras som i vers 6 och 9, men med adverbet ”bara” och förstärkningen ”mycket”.] Var noga med att beakta och följa (vaka över; se till att göra efter) all den undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose har gett (befallt) dig. Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster [följ instruktionerna], så kan du agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång] vart du än går.

8. Låt inte denna skrift med undervisning (hebr. Torah) [denna instruktionsbok] lämna din mun. Begrunda (reflektera över) den [upprepa den lågmält för dig själv] både dag och natt – så att du noga beaktar och följer (vakar över; ser till att göra) allt som är skrivet i den – för då ska du lyckas (ordagrant: rusa fram) på din väg och du kan agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång]. [Vers 7-8 har flera parallella uttryck. Verben hör och gör (hebr. shama och asha) upprepas i varje vers. Hebreiskan har inte ordet ”och” mellan dessa ord, vilket knyter dem ännu tätare tillsammans som en enhet att ”beakta – följa”. Höger/vänster hör ihop med dag/natt och ”vart du än går” hör ihop med ”din väg”. Begrunda (hebr. hagah) innebär att mumla och tala för sig själv i en låg ton, se även Ps 1:2. Rent språkligt skulle ordet ”meditera” kunna användas, men eftersom det ofta förknippas med österländsk religion är det viktigt att lyfta fram Skriftens uppmaning att enbart livnära sig på Guds Ord, se Jes 55:1-3; Joh 6:27, 35.]Tredje uppmaningen

9. Har jag inte befallt dig [nu, se vers 6 och 7, men även tidigare genom Mose ord, se 5 Mos 31:6, 7, 23]: Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)! Var inte förskräckt (rädd, uppskrämd) och var inte förfärad (bestört, modfälld, nedslagen), för Herren (Jahve) din Gud (Elohim) är med dig vart du än går [överallt i det du gör]. [Mod är förmågan att övervinna sin fruktan och göra något man egentligen är rädd för. Fruktan förlamar medan frimodighet för med sig initiativförmåga och handlingskraft. I 4 Mos 27:16-23 utsåg Gud Josua till Moses efterträdare. Josua var en andefylld man som redan tidigare uppvisat mod (4 Mos 14:6-9), men Gud instruerade ändå Mose att styrka Josua i sitt uppdrag, se 5 Mos 1:38; 3:28. Även strax innan Mose avslutade sina jordiska dagar ingöt han mod i hela Israels folk och speciellt i Josua, se 5 Mos 31:6, 7, 23. Nu uppmanar Herren återigen Josua att vara stark och frimodig genom att stå fast och följa Guds undervisning. Styrkt av Herren befaller Josua Israels folk att göra sig redo för intåget i löfteslandet, se vers 16-18. Gud styrker och ingjuter mod hos dem som han kallar! Denna viktiga livserfarenhet förmedlar Josua även senare i sina uppmaningar till folket, se Jos 10:25; 23:6.]

10. Josua befallde då folkets ledare (tillsyningsmän) och sa:

11. ”Gå in i lägret och befall folket: ’Gör i ordning tillräckligt med proviant, för om tre dagar ska ni gå över denna Jordan och inta (erövra, besätta) det land som Herren, er Gud, ger åt er att inta.’ ” [Israels äganderätt till landet är ovillkorlig, men att inta och besätta det är upp till dem.]

12. Och till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasse stam talade Josua och sa:

13. Kom ihåg ordet som Herrens (Jahves) tjänare Mose befallde er när han sa: ”Herren er Gud (Jahve Elohim) ger er vila och ska ge er detta land.

14. Era hustrur, och era små ska förbli i landet som Mose gett er på andra sidan Jordan, men ni ska gå över före era bröder, alla mäktiga män rustade till strid för att hjälpa dem,

15. till dess Herren (Jahve) har gett era bröder vila, precis som ni har, och de också har intagit landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger dem, sedan ska ni återvända till era egna besittningar, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav er på andra sidan Jordan mot soluppgången.”

16. Och de svarade Josua och sa: ”Allt som du har befallt oss ska vi göra och varthelst du sänder oss, dit ska vi gå.

17. Som vi lyssnade till Mose i allt så ska vi lyssna till dig, om bara (under förutsättning att) Herren vår Gud (Jahve Elohim) är med dig som han var med Mose.

18. Vem som än sätter sig upp mot dina befallningar och inte lyssnar till dina ord i allt som du befaller honom, han ska dödas, var bara stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig).”