Joshua 11 SKB

1. När nu Javin [betyder: ”den Gud ser” – troligtvis en titel], kungen i Chatsor [den största staden norr om Galileiska sjön i övre Galileen] hörde om detta, sände han [bud] till Jovav, kung i Madon och till Shimrons kung [nuvarande Tel Shimron i Jezereldalen] och till Achshafs kung

2. och till kungarna som var i norr, i Bergsbygden och i Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] söder om Kinnerot [områden kring Gennesarets sjö] och i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i området väster om Dor vid havet [Medelhavet],

3. till kanaanéerna i öster och väster och amoréerna och hettiterna och perisséerna och jebusiterna i Bergsbygden och hivéerna under Hermon i Mitspas land [norra Israel].

4. Och de gick ut, de och alla deras arméer med dem, mycket folk – som sanden på havets strand – i mängder, med hästar och vagnar, i stor mängd. [Kanaaneiska vagnar från sena bronstiden var lätta och hade hjul med fyra ekrar. De drogs av två hästar. Enligt den judiske historikern Josefus bestod denna armé av 300 000 soldater, 10 000 kavallerister och 20 000 vagnar.]

5. Och alla dessa kungar kom samman och de kom och slog läger tillsammans vid Merivas vatten [ordagrant: höga sjön; troligtvis nuvarande Hulasjön 1,5 mil norr om Gennesarets sjö, 4 km norr om Chatsor] för att strida mot Israel.

6. Och Herren (Jahve) sa till Josua: ”Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld.” [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även Ps 20:8; 147:10.]

7. Så Josua kom plötsligt (överraskande) emot dem och hela krigsfolket med honom, vid Merivas vatten [nuvarande Hula sjön] och överföll dem.

8. Och Herren (Jahve) gav dem i Israels hand och de slog dem och jagade dem till stora Sidon [vid Medelhavskusten i nordväst, se Dom 19:28] och till Misrefot Majim [”brännande vatten” – varma källor; syftar troligtvis på en plats eller område i närheten av Sidon, se Jos 13:6] och Mitspes dal österut [nordost från Chatsor], och slog dem till dess ingen var lämnad kvar.

9. Och Josua gjorde mot dem som Herren (Jahve) hade sagt till honom, han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld.

10. Och Josua återvände vid den tiden och tog Chatsor (Hasor) och slog dess kung med svärd eftersom Chatsor tidigare varit huvudet (ledaren) för dessa kungariken.

11. Och de slog alla själar som var där med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, ingen var kvar som andades och han brände Chatsor i eld.

12. Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahve) tjänare Mose befallt.

13. Men städerna som stod på sina murar brände Israel inte förutom Chatsor som Josua brände ner.

14. Och allt tillspillogivet i dessa städer och boskapen tog Israels söner som ett byte för sig själva, men de slog varje man med svärdsegg till dess de hade förgjort dem, de lämnade ingen som andades.

15. Som Herren (Jahve) hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose. [Chatsor (även känd som Hasor eller Hazor) betyder slott/fästning på hebreiska. Den första initiala utgrävningen skedde 1926, följt av en större expedition på 50-talet och 90-talet. Stadens yta var på hela 80 hektar med en övre och lägre del av staden. Här bodde vid den här tiden 15 000 – 20 000 invånare, tio gånger fler än i Jerusalem. Vid utgrävningarna 1992 hittades en inskription ”till kungen Javin” som dateras till 1500-1600 f.Kr. Tidigare har en annan äldre inskription från 1700 f.Kr. hittats där också namnet Javin används. Troligtvis var Javin en titel, på liknande sätt som farao, kungen av Egypten, se 2 Mos 6:11. I lagret från denna tid hittas aska och stenar som krackelerat av hetta, vilket bekräftar att staden har bränts ner. Den typen av förstörelse har inte setts i utgrävningar i omkringliggande städer.]

16. Så tog Josua hela landet, Bergsbygden och hela Södern och hela Goshens land [området mellan Hebron och Negevöknen] och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] och Israels bergsland och dess lågland (hebr. shefela),

17. från de kala bergen som sträcker sig upp till Seir och ända till Baal Gad i Libanons dal under berget Hermon, och alla deras kungar tog han och han slog dem och dödade dem.

18. Josua stred en lång tid med alla dessa kungar.

19. Där var ingen stad som gjorde (ingick) fred med Israels söner förutom hivéerna, Givons invånare, de tog alla (städer) i strid.

20. För det var Herrens (Jahves) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahve) befallt Mose.

21. Och Josua kom på den tiden och högg av Anakim från Bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda Bergsbygd och från hela Israels Bergsland. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer.

22. Ingen anakit lämnades i Israels söners land, bara i Gaza, i Gat och i Ashdod fanns några kvar.

23. Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar. Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.