Joshua 9 SKB

1. Och det hände sig att när alla kungar som var bortom Jordan i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och utefter hela Stora havets [Medelhavets] kust framför (hela vägen upp mot) Libanon, hettiterna och amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jebusiterna hörde detta [hur israeliterna intagit städerna Jeriko och Ai],

2. samlades de tillsammans för att strida med Josua och med Israel, som en man (bokstavligt en mun).Givoniterna förleder Israel – förbund

3. Men när invånarna i Givon [8 km sydväst om Ai] hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai,

4. gick de listigt tillväga och vandrade iväg och gjorde sig som om de var sändebud, och lade gamla säckar på sina åsnor, och vinskinn (som var) slitna, använda och lappade,

5. och slitna och lagade skor på sina fötter, och slitna mantlar över sig. Och allt bröd i deras matsäck vart torrt och smuligt.

6. Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sa till honom och Israels män: ”Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss.”

7. Och Israels män sa till hivéerna: ”Tänk om ni bor ibland oss, hur ska vi då ingå (skära) ett förbund med er?”

8. Men de svarade Josua: ”Vi är dina tjänare (hebr. eved).” Och Josua frågade: ”Vilka är ni och varifrån kommer ni?”

9. Då svarade de honom: ”Från ett väldigt avlägset land, har dina tjänare kommit för Herren (Jahve) din Guds (Elohims) namns skull, för vi har hört hans rykten och om allt han gjorde i Egypten,

10. och vad han gjorde mot de två ammonitiska kungarna som bodde bortom Jordan, mot Sichon, kung i Cheshbon och mot Og, kung i [området] Bashan i [staden] Ashtarot. [Dessa två städer låg längs med kungsvägen, se 4 Mos 20:17; 21:22, den viktiga nordsydliga handelsvägen och militärrutten öster om Jordan som förband Damaskus i norr och Etsjon-Gever (nuvarande Eilat) i söder.]

11. Och våra äldste och invånarna i vårt land talade till oss och sa: ’Ta proviant i er hand för resan och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare och nu vill vi sluta ett förbund (skära och ingå ett blodsförbund) med er.’

12. Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se det är torrt och smuligt.

13. Och dessa vinskinn som vi fyllde var nya, och se de är använda. Och dessa våra mantlar och våra skor är slitna på grund av den långa resan.”

14. Då tog [de israeliska] männen av deras mat [i sin mun], men frågade inte om råd från Herrens (Jahves) mun. [Problemet var inte att de blev förledda, utan att de inte frågade Herren om råd, se 5 Mos 27:21. Se även 1 Krön 28:9; 2 Krön 15:2; 18:4; 20:4.]

15. Och Josua gav en försäkran om fred (”gjorde frid” – hebr. shalom) med dem och slöt ett förbund (skar ett blodsförbund) med dem för att låta dem leva och ledarna i menigheten (församlingen) gav dem sin ed.

16. Men tre dagar efter att de slutit ett förbund (skurit ett blodsförbund) med dem, fick de höra att de var deras grannar och att de bodde ibland dem.

17. Och Israels söner vandrade och kom till deras städer på den tredje dagen. Deras städer var Givon [som var den ledande, se vers 3-4] och Kefira och Beerot och Kirjat-Jearim. [Dessa städer hade en allians, och är alla bara 1,5 mil från Jerusalem. De hamnade i Benjamins stams område, se Jos 18:25-26, 28.]

18. Och Israels söner slog dem inte eftersom menighetens (församlingens) ledare hade avlagt ed inför Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim). Och hela menigheten muttrade (knorrade) mot ledarna. [Folket var antagligen oroliga för att det skulle få konsekvenser att man brutit mot Guds instruktioner, se Jos 6:17; 5 Mos 20:17.]

19. Men alla ledare sa till hela menigheten [Israels folk samlade där]: ”Vi har svurit en ed inför Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), därför kan vi inte röra dem nu.

20. Så här ska vi göra med dem och låta dem leva. Låt vreden komma över oss på grund av den ed vi gav till dem.”

21. Och ledarna sa till dem: ”Låt dem leva.” Så blev de vedhuggare och drog upp vatten till hela menigheten, som ledarna hade talat till dem.

22. Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sa: ”Varför har ni bedragit oss och sagt: ’Vi är långt bort ifrån’ när ni bor ibland oss?

23. Därför är ni nu förbannade (utrotade, helt förgjorda – hebr. arar). Ni ska aldrig upphöra att vara våra slavar, både vedhuggare och vattenhämtare till min Guds (Elohims) hus.”

24. Och de svarade Josua och sa: ”Eftersom det med säkerhet blev berättat för dina tjänare hur Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta.

25. Se nu, vi är i din hand. Så som det är gott och rätt för dig att göra mot oss, gör det.”

26. Och så gjorde han mot dem och räddade dem ur Israels söners hand, så att de inte dödade dem.

27. Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahves) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja. [Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Givon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var givoniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland dem som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]