Domarboken 5 B2000

1. Den dagen sjöng Debora och Barak, Avinoams son, denna sång:

2. Israel reste sig till kamp, folket slöt villigt upp. Prisa Herren!

3. Konungar, hör! Furstar, lyssna! Jag vill sjunga, besjunga Herren, jag lovprisar Herren, Israels Gud!

4. Herre, när du drar ut från Seir, går fram från Edoms nejder, då skälver jorden, det strömmar från himlen, ja, vatten strömmar ur molnen!

5. Bergen bävar inför Herren, Sinais herre, inför Herren, Israels Gud.

6. På Shamgars tid, sonen till Anat, på Jaels tid fanns inga vägar mer, vandrare följde vindlande stigar.

7. Ledare fanns inte mer, fanns inte mer i Israel, förrän du trädde fram, Debora, trädde fram, du Israels moder.

8. [---] Inte en sköld, inte en lans fanns att se bland Israels fyrtio tusen.

9. Mitt hjärta brinner för Israels hövdingar, för folket som villigt slöt upp. Prisa Herren!

10. Ni som rider på vita åsnor, som sitter på praktfulla täcken, som vandrar på vägarna, stäm in!

11. Vid rännorna där vattnet hämtas besjunger man Herrens segrar, hans segrar i spetsen för Israel. Då drog Herrens folk mot portarna:

12. »Upp, upp, Debora! Upp, upp, sjung din sång! Framåt, Barak, tag fångar, fångar, Avinoams son!«

13. Då drog Israel ut som tappra män, Herrens folk som hjältar.

14. Furstar från Efraim drog fram över slätten, de följde dig, Benjamin, och ditt folk. Från Makir drog hövdingar ut, från Sebulon de som bar ledarstav.

15. Isaskars furstar följde Debora, Isaskar som var Baraks stöd sändes med honom ner på slätten. Rubens ätter höll grundliga rådslag.

16. Varför dröjde du kvar bland fållorna och lyssnade till herdarnas flöjter? Rubens ätter höll grundliga rådslag.

17. Gilead stannade bortom Jordan. Och Dan — varför väntade han vid skeppen? Asher blev kvar på havets strand, hemma vid sina hamnar.

18. Sebulons folk visade dödsförakt, liksom Naftali på höglänt fält.

19. Kungar samlades och gick till anfall, Kanaans kungar gick till anfall i Tanak vid Megiddos vatten, men inget silver blev deras byte.

20. Från himlen anföll stjärnorna, de anföll Sisera från sina banor.

21. Han vräktes undan av Kishonbäcken, bäcken överföll honom, bäcken Kishon. Fortsätt, min själ, att sjunga med kraft!

22. Då dånade hästarnas hovar, bort i galopp, i galopp.

23. Förbanna Meros, säger Herrens ängel, förbanna dem som bor där, för att de inte kom till Herrens hjälp, till Herrens och hans hjältars hjälp.

24. Välsignad bland kvinnor är Jael, keniten Hevers hustru, välsignad bland tältens kvinnor.

25. Han bad om vatten, hon gav honom mjölk, bjöd honom tjockmjölk i herrskapsskål.

26. Hennes hand grep efter tältpluggen, hennes högra hand efter klubban. Med klubban slog hon Sisera, spräckte hans skalle, genomträngde och klöv hans tinning.

27. Vid hennes fötter sjönk han ner. Han föll och låg stilla. Vid hennes fötter sjönk han ner, han föll. Där sjönk han samman, föll, tillintetgjord.

28. Genom fönstret blickade Siseras mor, ropade ut genom gallret: »Varför kommer inte hans vagn? Varför hörs inte hästarnas hovar?«

29. Den klokaste hovdamen svarade henne så som hon ville ha det:

30. »De skiftar nog bytet de tagit: en kvinna eller två åt varje karl, mönstrade tyger som byte åt Sisera, mönstrade tyger som byte, brokiga dukar, en eller två, om halsen på den som tog byte.«

31. Så förgås alla dina fiender, Herre. Men de som älskar honom blir som solen när den går upp i all sin kraft. Landet hade sedan lugn och ro i fyrtio år.