Klagovisorna 1 B2000

1. Ack, övergiven ligger hon, den förr så folkrika staden. En änka liknar hon, hon som var främst bland folken. Drottningen bland länder gör nu trältjänst.

2. Hon gråter bittert i natten, kinden är våt av tårar. Bland alla hennes vänner finns ingen som ger henne tröst. De som stod henne nära har svikit och blivit hennes fiender.

3. Juda har drivits i landsflykt efter nöd och vedermöda. Nu bor hon bland främmande folk och finner ingen ro. Förföljarna hann upp henne, och ingen flyktväg fanns.

4. Vägarna till Sion sörjer, ty ingen kommer till högtiderna. Hennes portar står övergivna, hennes präster suckar, de unga kvinnorna klagar. Bitter är hennes sorg.

5. Hennes fiender har tagit makten, hennes motståndare är trygga. Herren har straffat henne för hennes många synder. Hennes barn fick gå i fångenskap, de fördes bort av fienden.

6. Sion har förlorat all sin prakt. Hennes furstar liknade hjortar som inte funnit bete. Kraftlösa flydde de undan förföljaren.

7. I sin nöd och hemlöshet minns Jerusalem de skatter hon ägt sedan forna dagar. När hennes folk föll i fiendehand och ingen kom till hjälp, såg motståndarna på och skrattade åt hennes undergång.

8. Svårt har Jerusalem syndat, därför väcker hon avsky. De som ärat henne visar nu förakt då de ser henne naken. Hon suckar, hon vänder sig bort.

9. Orenhet fläckar hennes släp. Aldrig tänkte hon sig ett sådant slut. Ofattbart djupt har hon sjunkit. Ingen tröstar henne. Herre, se mitt elände! Se fiendens triumf!

10. Fienden sträckte ut handen efter alla hennes skatter. Hon fick se sin helgedom beträdas av hedningar, dem som du hade förbjudit att komma in i din församling.

11. Hela hennes folk suckar och söker efter mat. Sina skatter byter de mot bröd för att uppehålla livet. Se, Herre, se hur föraktad jag är!

12. Något sådant har ni aldrig sett, ni som går vägen förbi: när såg ni en plåga sådan som min, den som lades på mig då Herren lät mig lida på sin glödande vredes dag.

13. Från höjden sände han eld ända ner i mitt innersta. Han gillrade en snara för mina fötter, han stötte bort mig och lämnade mig övergiven, i ständig svaghet.

14. Han gjorde min synd till ett ok, han lade det på mig, det tynger min nacke. Han har brutit min kraft. Herren har utlämnat mig åt övermakten.

15. Alla kämpar jag ägde föraktades av Herren. Han samlade ett uppbåd mot mig för att krossa mina unga män. Herren trampade Juda som druvor i en vinpress.

16. Därför måste jag gråta, tårar strömmar från mina ögon. Fjärran är de som kunde trösta och ge mig nytt mod. Mina söner ligger slagna, ty fienden var övermäktig.

17. Sion sträcker ut sina händer, men ingen tröstar henne. Mot Jakob uppbådade Herren grannfolken som fiender. För dem har Jerusalem blivit något som väcker avsky.

18. Herren har gjort rätt, ty jag trotsade hans bud. Lyssna nu, alla folk, och se min plåga! Mina unga män och kvinnor har förts bort i fångenskap.

19. Jag kallade på mina älskare, men alla svek mig. Mina präster och äldste gick under i staden då de sökte efter föda för att uppehålla livet.

20. Herre, se, jag är i nöd! Mitt inre är i uppror, ånger fyller mitt hjärta: jag har trotsat dig. Ute har svärdet dräpt mina barn, inomhus härskar döden.

21. Alla hör hur jag suckar, men ingen tröstar mig. Fienderna hör om min olycka och gläds över att den är ditt verk. Den dag du förkunnade lät du komma. Men för dem skall det gå som för mig.

22. Rannsaka deras ogärningar och gör med dem som du har gjort med mig för alla mina synders skull. Jag suckar ständigt, mitt hjärta är tungt.