Klagovisorna 1 SFB98

1. Hur övergiven sitter hon inte, den folkrika staden! Hon har blivit lik en änka. Hon som var så mäktig bland folken, en furstinna bland länderna, hon måste nu göra slavtjänst.

2. Bittert gråter hon i natten, tårar rinner utför hennes kind. Bland alla hennes älskare finns ingen som tröstar henne. Alla hennes vänner har svikit henne, de har blivit hennes fiender.

3. Juda har gått i landsflykt på grund av förtryck och svår träldom. Hon bor nu bland hednafolken, hon finner ingen ro. Alla hennes förföljare har överfallit henne mitt i hennes nöd.

4. Vägarna till Sion sörjer, ty ingen kommer längre till högtiderna. Alla hennes portar är öde, hennes präster suckar. Hennes jungfrur är bedrövade, och själv sörjer hon bittert.

5. Hennes ovänner har makten, hennes fiender känner sig säkra. Ty Herren har bedrövat henne för hennes många synders skull. Hennes barn har vandrat bort som fångar framför fienden.

6. All prakt har försvunnit från dottern Sion. Hennes furstar liknar hjortar, som inte finner bete. De vandrar kraftlösa framför förföljaren.

7. I sin nöd och hemlöshet kommer Jerusalem ihåg allt vad dyrbart hon ägde i forna dagar. Nu, då hennes folk har fallit för ovännens hand och ingen kommer till hennes hjälp, ser hennes ovänner med hån på hennes undergång.

8. Svårt har Jerusalem syndat, därför ses hon som oren. Alla som ärade henne föraktar henne, ty de ser hennes nakenhet. Själv suckar hon och vänder sig bort.

9. Orenhet fläckar fållen på hennes kläder, hon tänkte inte på vad slutet skulle bli. Hon har sjunkit ofattbart djupt och ingen finns som tröstar henne. O, Herre, se mitt betryck, ty fienden förhäver sig.

10. Ovännen har räckt ut sin hand efter allt dyrbart hon ägde. Hon har sett hur hedningar går in i hennes helgedom, sådana som du har förbjudit att komma in i din församling.

11. Allt hennes folk suckar och söker efter bröd. De ger sina dyrbarheter för mat för att hålla sig vid liv. Se, o Herre, och ge akt på hur föraktad jag har blivit.

12. Betyder det ingenting för alla er som går vägen förbi? Ge akt på detta och se: Kan någon plåga vara lik den plåga som drabbat mig, den som Herren låtit mig lida på sin brinnande vredes dag?

13. Från höjden har han sänt en eld in i mina ben och kuvat dem. Han bredde ut ett nät för mina fötter, han stötte mig tillbaka. Han har lämnat mig övergiven och sjuk hela dagen.

14. Till ett ok knöts mina synder samman, av hans hand vävdes de ihop, de har lagts över min nacke. Han har brutit ner min kraft. Herren har lämnat mig i händerna på dem som jag inte kan stå emot.

15. Alla de hjältar som fanns hos mig har Herren förkastat. Han kallade samman ett uppbåd mot mig för att krossa mina unga män. Som en vinpress har Herren trampat jungfrun, dottern Juda.

16. Därför gråter jag, mina ögon flödar av tårar. Ty fjärran ifrån mig är den som kan trösta mig och vederkvicka min själ. Mina barn är övergivna, ty fienden har blivit mig övermäktig.

17. Sion räcker ut sina händer, men ingen finns som tröstar henne. Mot Jakob har Herren bådat upp hans ovänner från alla håll, Jerusalem har blivit som något orent ibland dem.

18. Herren är rättfärdig, men jag var upprorisk mot hans bud. Hör då, alla ni folk, och se min plåga! Mina jungfrur och unga män har gått i fångenskap.

19. Jag kallade på mina älskare, men de svek mig. Mina präster och mina äldste omkom i staden, medan de letade efter mat för att hålla sig vid liv.

20. Se, Herre, hur jag är i nöd! Det jäser i mitt innersta, mitt hjärta vänder sig i mitt bröst, ty jag har varit mycket upprorisk. Ute gör svärdet mig barnlös, inomhus finns endast död.

21. Man hör hur jag suckar, men ingen finns som tröstar mig. Alla mina fiender har hört om min olycka och gläder sig över att du har gjort detta. Den dag du har förkunnat har du låtit komma, men det skall gå dem som mig.

22. Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte och gör med dem så som du har gjort med mig för alla mina synder. Ty många är mina suckar, och mitt hjärta är sjukt.