Klagovisorna 2 B2000

1. Ack, i sin vrede har Herren höljt det sköna Sion i mörka moln. Från himlen ner till jorden har han slungat Israels härlighet. Han skonade inte sin fotapall på sin vredes dag.

2. Skoningslöst skövlade Herren Jakobs städer och byar, raserade i sin vrede alla fästen i Juda. Han störtade och skändade riket och dess furstar.

3. Han bröt i sin vredes hetta Israels stolta makt, drog bort sin skyddande hand när fienden kom. I Jakob brann han som en eld vars lågor förtärde allt.

4. Som en fiende spände han bågen, beredd till skott. Som en ovän dödade han alla vi sett på med glädje. Han öste sin harm som eld över sin boning i Sion.

5. Herren kom som en fiende, han skövlade Israel, skövlade alla dess palats och förstörde dess fästen. Juda fyllde han med jämmer och ve.

6. Sin boning rev han som ett bräckligt skjul, han förstörde sin helgedom. Herren lät högtid och sabbat falla i glömska i Sion. I sin rasande vrede försköt han konung och präst.

7. Herren förkastade sitt altare och övergav sitt tempel. Borgmurarna gav han i fiendernas våld. I Herrens hus ljöd deras rop som ropen en högtidsdag.

8. Herren beslöt att förstöra Sions murar. Han mätte ut för rivning, tvekade inte att skövla. Vallar och murar måste sörja, och nu har de störtat samman.

9. Stadens portar har sjunkit ner i marken, bommarna har han krossat och bräckt. Konung och furstar är i främmande land, lagen förkunnas inte, profeterna får inte längre syner från Herren.

10. De äldste i Sion sitter tigande på marken med jord på huvudet och klädda i säckväv. Jerusalems unga kvinnor sänker huvudet mot jorden.

11. Mina ögon är söndergråtna, mitt inre i uppror. Min livskraft har runnit bort, ty mitt folk går under. Barn och dibarn förgås på stadens gator.

12. De tigger sina mödrar om bröd och vin. De segnar ner likt sårade på gatorna i staden, de ger upp andan i sina mödrars famn.

13. Vad skall jag säga om dig, vad skall jag likna dig vid, Jerusalem? Vad skall jag jämföra dig med för att trösta dig, Sion? Din nöd är ändlös som havet — vem kan bota dig?

14. De syner som dina profeter såg var lögn och bländverk. De visade dig inte din skuld, så att ditt öde kunde vändas. Falska och förledande var deras profetord.

15. Alla som går vägen förbi klappar hånfullt i händerna. De visslar åt dig, Jerusalem, och skakar på huvudet: »Är detta den stad som kallas den fulländat sköna, all jordens fröjd?«

16. Alla dina fiender gör grimaser åt dig, de visslar och hångrinar, de ropar: »Vi har nått vårt mål! Detta är dagen vi väntat på, vi har fått uppleva den.«

17. Herren har utfört sin plan, han har förverkligat sitt ord, vad han beslöt i forna dagar. Han raserade skoningslöst, lät din ovän triumfera och gav din fiende makten.

18. Ropa högt till Herren, klaga, dotter Sion! Låt tårarna strömma som en flod dag och natt, unna dig ingen vila, låt inte dina ögon få ro.

19. Stig upp om natten och ropa vid början av varje vakt, töm ut ditt hjärta som vatten, öppna dig inför Herren. Sträck dina händer mot honom i bön för dina barns liv, de som förgås av hunger i varje gathörn.

20. Se, Herre, och betänk vem du behandlar så! Skall kvinnor äta sina barn, dem som de fött till livet? Skall präster och profeter dödas i Herrens helgedom?

21. Barn och gamla ligger på marken, ute på gatorna. Mina unga män och kvinnor har fallit för svärdet. Du dräpte dem på din vredes dag, du slaktade skoningslöst.

22. Du inbjöd som till fest fasor från alla håll. Ingen blev räddad, ingen undkom på Herrens vredes dag. Barnen jag fött och fostrat har fienden dräpt.