Klagovisorna 2 SFB98

1. Hur har inte Herren i sin vrede övertäckt dottern Sion med mörka moln! Från himlen har han kastat Israels härlighet ner till jorden. Han har inte kommit ihåg sin fotapall på sin vredes dag.

2. Utan att skona har Herren fördärvat alla Jakobs boningar. I sin vrede bröt han ner dottern Judas fästen. Han slog dem till marken, han orenade riket och dess furstar.

3. I vredens hetta högg han av varje horn i Israel. Han drog tillbaka sin högra hand när fienden kom. Jakob förbrände han likt en flammande eld som förtär allt runt omkring.

4. Han spände sin båge som en fiende, hans högra hand var redo. Lik en ovän dödade han allt som var ljuvligt för ögat. Över dottern Sions hydda. utgöt han sin vrede som en eld.

5. Herren var som en fiende. Han fördärvade Israel, han fördärvade alla dess palats, han förstörde dess fästen. Han hopade hos dottern Juda bedrövelse och jämmer.

6. Han bröt ner sin boning som en trädgård, han förstörde sin mötesplats. Högtid och sabbat lät Herren falla i glömska i Sion, och i sin brinnande vrede förkastade han kung och präst.

7. Herren förkastade sitt altare, han övergav sin helgedom. Murarna omkring hennes palats gav han i fiendernas hand. De ropade högt i Herrens hus som på en högtidsdag.

8. Herren hade beslutat förstöra dottern Sions murar. Han spände mätsnöret för att fördärva och drog inte tillbaka sin hand. Han lät sorg komma över vallar och murar, alla ligger nu förstörda.

9. Hennes portar har sjunkit ner i jorden, han förstörde och krossade hennes bommar. Hennes kung och hennes furstar lever bland hednafolken. Ingen undervisning ges mer och hennes profeter får ingen syn från Herren.

10. De sitter stumma på marken, de äldste i dottern Sion. De har kastat stoft på sina huvuden och klätt sig i säcktyg. Jerusalems jungfrur sänker sina huvuden mot jorden.

11. Mina ögon är förtärda av gråt, det jäser i mitt innersta. Min lever är som utgjuten på jorden ty dottern mitt folk går under, barn och spädbarn förgås på gatorna i staden.

12. De ropar till sina mödrar: "Var finns bröd och vin?" De tynar bort likt de slagna på stadens gator, de ger upp andan i sina mödrars famn.

13. Vad skall jag säga dig, vad skall jag jämföra dig med, du dotter Jerusalem? Vad skall jag likna dig vid för att trösta dig, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor som ett hav, vem kan hela dig?

14. Dina profeters syner var falska och dåraktiga. De uppenbarade inte din missgärning för dig för att göra slut på din fångenskap. De budskap de förkunnade för dig var falska och förförande.

15. Alla som går vägen förbi slår hånfullt ihop händerna åt dig. De visslar och skakar på huvudet åt dottern Jerusalem. "Är detta den stad som man kallade den fulländade skönheten, hela jordens fröjd?"

16. Alla dina fiender spärrar upp munnen mot dig, de visslar och skär tänder, de säger: "Vi har fördärvat henne. Ja, detta är den dag som vi har väntat på. Nu har vi upplevt och sett den!"

17. Herren har gjort vad han hade beslutat, han har uppfyllt sitt ord, det han för länge sedan hade sagt. Han har rivit ner utan att skona, han har låtit fienden glädjas över dig, han har upphöjt dina ovänners horn.

18. Deras hjärtan ropar till Herren. Du dotter Sions mur, låt dina tårar rinna som en bäck både dag och natt. Ge dig ingen ro, unna inte ditt öga någon vila.

19. Stig upp, ropa högt i natten, när nattväkterna börjar. Utgjut ditt hjärta som vatten inför Herrens ansikte. Lyft upp dina händer till honom för dina barns liv, ty de tynar bort av hunger i alla gathörn.

20. Se, Herre, och besinna vem du har handlat så emot. Skall kvinnor äta sin livsfrukt, barnen som de har burit i sin famn? Skall präster och profeter dödas i Herrens helgedom?

21. På marken, ute på gatorna, ligger de, unga och gamla. Mina jungfrur och mina unga män har fallit för svärd. Du dödade på din vredes dag, du slaktade utan att skona.

22. Som till en högtidsdag bådade du upp förskräckelser från alla håll. På Herrens vredes dag fanns det ingen som undkom eller överlevde. Dem som jag har burit i min famn och uppfostrat har min fiende förgjort.