Lukasevangeliet 2 SKB

1. Vid den tiden beslutade Caesar (kejsar) Augustus att hela världen [Romarriket] skulle registrera sig för att betala skatt.

2. Detta var den första [av de två] skattskrivningen som hölls när Quirinius var ståthållare (ledare, administratör) över Syrien. [I kejsar Augustus egen självbiografi, den s.k. ”Res Gestae Divi Augusti”, som han lät nedteckna vid 76 års ålder, nämns tre stora skattskrivningar i kapitel 8. Den första skedde 28 f.kr, den andra 8 f.Kr. och den tredje inleddes 14 e.Kr. samma år som han dog. Romerska medborgare räknades vart femte år, medan varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen ägde de rum vart fjortonde år. Quirinius var född 45 f.Kr. i Rom. Han gjorde karriär inom armén och 15 f.Kr. utsåg Augustus honom som prokonsul över Kreta och Kyrene. Sedan han återvänt till Rom 12 f.Kr. fick han nya krigsuppdrag i Syrien 11-7 f.Kr. Eftersom ståthållaren i Syrien, Saturninus, dör vid den här tiden, och det dröjer innan Varus tillträder, är det inte otroligt att Quirinius då fick ansvara för skattskrivningen. Det var hans första skattskrivning. Han förrättade senare en andra skattskrivning år 6 e.Kr. då han på nytt återvände till Syrien. Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder ”Herrens år” på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]

3. Alla gav sig av [färdades, genomkorsade landet] för att skattskriva sig, var och en till sin egen stad [där deras familjeregister fanns].

4. Josef gick då också upp från Galileen, [ut] från Nasarets stad till Davids stad, som kallas Betlehem, i Judéen – detta då han var av Davids hus och släkt.

5. Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var höggravid (uppsvullen; ”stor med barn”). [Namnet ”Davids stad” syftar ofta på Jerusalem, som var den stad David intog, se 2 Sam 5:6-7, men används även om Betlehem, eftersom det var hans födelseort, se 1 Sam 17:12. Betlehem betyder ordagrant ”brödhuset”. Det är ingen slump att Jesus som är ”livets bröd”, se Joh 6:48, föds i Betlehem strax söder om Jerusalem – staden som man alltid går ”upp” till, oavsett vilket väderstreck man kommer ifrån, se t.ex. Ps 122:1-2.]

6. Medan de var där [på plats i Betlehem, antagligen hemma hos Josefs släktingar] var det dags för henne att föda (frambringa; föda fram – gr. tikto).

7. Hon födde sin förstfödde son och lindade honom med remsor av linnetyg [som man brukade göra för att skydda och stadga spädbarnets armar och ben], och lade honom i en krubba, för det fanns inte plats för dem i gästrummet (härbärget). [Här används inte ordet för ett kommersiellt värdshus som i liknelsen om den barmhärtige samariern, se Luk 10:34. I stället används ett mer allmänt ord för rum. Det syftar troligen på det gästrum som var vanligt i dåtida hus. Samma ord används också för salen på övre våningen där Jesus äter den sista måltiden, se Luk 22:11. Det skulle ha varit en förolämpning mot hela Josefs släkt om de tagit in på ett värdshus när de hade släkt i staden. Eftersom många är i Betlehem på grund av skattskrivningen verkar detta gästrum vara upptaget av en annan familj, så Maria och Josef bor antagligen i familjens vardagsrum. I anslutning till detta rum var det vanligt att det fanns ett stall där man tog in sina djur under natten, se 5 Mos 22:2. Kanske är det i en krubba i den delen av rummet den nyfödde Jesus läggs.]En händelse som berör alla

8. I samma område övernattade några herdar på fälten och vaktade [i skift] över sin hjord.

9. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet strålade (lyste, blixtrade) runt dem. De blev fruktansvärt rädda,

10. men ängeln sa till dem: ”Var inte rädda! Se, jag har goda nyheter om en stor glädje som gäller hela folket.

11. För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se vers 4], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren. [Frälsare, gr. Soter, kommer från verbet sozo som beskriver en som räddar, helar och befriar. Titeln används första gången i Luk 1:47, och då om Herren. Här beskrivs hur Jesus har egenskaper som bara tillhör Gud.]

12. Detta ska vara tecknet för er [det sätt som ni känner igen honom på]: Ni ska finna ett nyfött barn (gr. brephos) [jmf Matt 2:11], som har lindats i tygremsor [av linne] och ligger i en krubba.”

13. Plötsligt var en stor armé av himmelska stridsänglar där tillsammans med ängeln, och de prisade (lovade) Gud och sa:

14. ”Ära i höjden [i de högsta himlarna] åt Gud och på jorden frid (fullständig harmoni), bland (inom) människor – hans välbehag (goda vilja; syfte, glädje).” [Strukturellt hör orden ära/frid, höjden/jorden och Gud/människa ihop och bildar ett kiastiskt mönster där Gud står i centrum och binder samman himmel och jord. I NT avser det grekiska ordet doxa (ära) den härlighet som Fadern och Sonen har i all sin prakt och storslagenhet och som änglarna utsända på himmelskt uppdrag återspeglar, se vers 9. Ordagrant i grekiskan står ”Gud i de högsta” dvs. i himlarna, precis som Jesus lärde oss att be: ”Vår Fader som är i himlarna”, se Matt 6:9.]

15. När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sa herdarna till varandra: ”Låt oss nu [på en gång] gå över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!”

16. Så de skyndade i väg dit och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban.

17. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem [av ängeln] om detta barn,

18. och alla som hörde det förundrades (häpnade) över vad herdarna berättade för dem.

19. Men Maria höll allt detta inom sig och begrundade det i sitt hjärta (funderade över allt som hänt, jämförde det som sagts av herdarna med det budskap som ängeln Gabriel gett tidigare).

20. Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.Omskärelse och namngivning

21. När åtta dagar hade gått och han skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan han blev till i moderlivet. [Namngivningen var en del av den judiska ceremonin då en pojke omskars. Det skedde hemma hos familjen. Fler detaljer beskrivs när Johannes Döparen gick igenom samma ritual, se Luk 1:59-66. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av två ord. Den första delen är Jahve som är Guds namn, och den sista Hosea som betyder ”en som räddar, frälser”. Namnet Jesus betyder bokstavligen ”Gud är frälsning”.]Jesus bärs fram i templet [Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet, se 3 Mos 12:2-8. Det svenska ordet ”oren” har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om torah-rullen. Händerna på den som rör vid den ”orenas”. Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro.]

22. När tiden kom för deras rening enligt Mose undervisning [40 dagar efter födseln för en pojke, se 3 Mos 12:4] tog de Jesus till Jerusalem [7 km norr om Betlehem] för att bära fram honom inför Herren –

23. som det står skrivet (och förblir skrivet) i Herrens undervisning (Moseböckerna – gr. nomos): Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska vara helgad åt Herren. [2 Mos 13:2] [Principen att helga det första gällde grödor, djur och människor. Det var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Budet iakttogs en månad efter födseln, se 4 Mos 8:16. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. Ceremonin som kallas Pidjon haben, hebreiska för ”friköpandet av sonen”, praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet. Det är därför inget nämns om detta kring Johannes födelse, se Luk 1:57-64. Det finns också en djupare mening i detta bud. Den förstfödda sonen representerar hela folket, och när han helgades åt Herren påminde det om Guds kallelse till hela folket. Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22-23.]

24. Och [de kom också dit] för att offra enligt vad som är sagt i Herrens undervisning: Ett par turturduvor eller två unga duvor. [3 Mos 12:8, en fattig familjs offer.] [Två duvor offrades för Marias rening. Detta skulle ske 40 dagar efter födseln, se 3 Mos 12:2-8. Vers 8, som Lukas delvis citerar, inleds med ”Om hon inte har råd att offra ett årsgammalt lamm, ska hon ta två turturduvor eller två andra duvor.” Josef och Maria var med andra ord fattiga, se Luk 1:48. De vise männen hade ännu inte kommit med sina gåvor, se Matt 2:1-17. I ett större perspektiv offras alltså inget lamm för Jesus. I stället blir han Guds lamm som offras för världens synd, se Joh 1:29.] [Josef och Maria var noga med att följa Mose undervisning, se Luk 2:22, 23, 24; Matt 1:19. Gr. nomos som är ett brett ord som betyder lära, norm eller lag används fem gånger i detta kapitel. I den grekiska översättningen av GT, Septuaginta, används det för att översätta Torah (som betyder undervisning). Lukas anger två olika ritualer som båda skedde i templet. Följde de traditionen tog Josef med sig Jesus den 31:a dagen för Pidjon haben (återlösningen). Tio dagar senare gick familjen tillsammans till templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det tillfället mötet med Symeon och Hanna sker, se vers 25-38. En annan tolkning är att Jesus helgas för tjänst i templet eftersom betalningen av de fem silvermynten inte nämns. Det kan i så fall ge en förklaring på varför Jesus vill stanna kvar där som tolvåring, se Luk 2:49. I Lukas skildring finns flera paralleller med berättelsen om Hanna som lämnar Samuel i templet, se 1 Sam 1:28.]Symeon ser Jesus

25. I Jerusalem levde en man som hette Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels befrielse (tröst). Den helige Ande var över honom,

26. och det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Smorde. [Ordagrant ”Herrens Kristus”, där Kristus är den grekiska översättningen av hebreiskans Messias som betyder smord.]

27. Ledd av Anden kom han till templet. När föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt undervisningen,

28. tog Symeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sa:

29. ”Härskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid, i enlighet med ditt ord (som du har lovat).

30. För mina ögon har sett din frälsning

31. som du har berett inför alla folks åsyn,

32. ett ljus till uppenbarelse för hedningarna och till härlighet för ditt folk Israel.” [På ett tydligt sätt illustrerar den gamle juden Symeon den frälsning Gud har berett åt sitt folk, se Joh 4:22. Jesus läggs bokstavligen i det judiska folkets famn när Symeon tar honom i sina armar, se vers 28.]

33. Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som talades om honom.

34. Symeon välsignade dem och sa till hans mor Maria: ”Se, detta barn är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker motstånd (som blir motsagt).

35. Detta för att det ska uppenbaras vad många människor tänker i sina hjärtan. Också genom din själ ska det gå ett svärd.” [Guds ord är som ett svärd, se Heb 4:12. Den sista delen handlar om den smärta Maria också kommer att gå igenom när Jesus ska dö på korset.]Hanna ser Jesus

36. Där fanns även en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var mycket gammal. Hon hade levt sju år med sin man efter sitt giftermål

37. och sedan varit änka i åttiofyra år. [Åttiofyra år kan antingen syfta på hennes nuvarande ålder eller tiden som änka, och då är hon över hundra år gammal. Oavsett stämmer beskrivningen i versen innan att hon var ”mycket gammal”.] Hon lämnade aldrig templet utan tillbad dag och natt med fastor och böner. [Hon tillbringade mycket tid i bön och fasta i kvinnornas förgård, var alltid med på den dagliga bönen klockan nio, tolv och tre, men även kvällsbönen, se Ps 134:1-2.]

38. Just i den stunden kom hon in och tackade Gud och talade om honom [Jesus] för alla som väntade på Jerusalems återlösning (lösepenning). [Symeons lovsång och Hannas vittnesbörd ramas in med frasen att de väntade på Israels befrielse och Jerusalems återlösning, se vers 25 och 38. Ordet för återlösa användes just för lösepenningen för människor, se 3 Mos 25:48, och kan vara en koppling till Pidjon haben, se vers 23. Genom den friköpte förstfödde sonen kommer befrielsen!]Tillbaka till Nasaret

39. När Josef och Maria hade fullgjort allt i enlighet med Herrens undervisning, återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen.

40. Pojken växte och blev stark i anden, fylld med visdom, och Guds nåd (favör, välsignelse, välbehag, glädje) var över honom. [Kronologin kring Jesu första år utifrån Lukas och Matteus redogörelser: - Jesus föds i Betlehem, se Luk 2:6. - Den 8:e dagen – omskärelse och namngivning i hemmet, se Luk 2:21. - Den 31:a dagen – Pidjon haben, återlösning av den förstfödde i templet, se Luk 2:22-23. - Den 40:e dagen – Marias rening i templet, se Luk 2:22-23. - De vise männens besök, se Matt 2:1-12. - Flykten till Egypten, se Matt 2:13-15. - Tillbaka till Nasaret i Galileen, se Matt 2:19-23. Det är troligt att Josef och Maria är bosatta i Betlehem fram till de vise männens besök och flykten till Egypten.]Jesus i templet [Enlig Mose lag skulle varje manlig israelit fira de tre stora judiska högtiderna påsk, pingst och Lövhyddohögtiden i Jerusalem, se 5 Mos 16:16. Kvinnor, äldre män, handikappade och barn under tolv år var undantagna, men många fromma kvinnor följde frivilligt med männen till dessa högtider. Detta är troligen Jesu första pilgrimsresa till Jerusalem.]

41. Hans föräldrar gick till Jerusalem varje år vid påskhögtiden (pesach).

42. När Jesus var tolv år gick de [Jesu familj tillsammans med släktingar och vänner från Nasaret] upp till högtiden som de brukade göra.

43. När högtidsdagarna var slut och de begav sig hem [troligen redan efter de tre första dagarna i påskhögtiden som var de största], stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem [för att fortsätta lyssna på undervisningen de dagar som återstod av påskhögtiden]. Hans föräldrar visste inte det,

44. de trodde han var med i resesällskapet [de antog detta eftersom det brukade vara så]. De gick en hel dag, sedan började de leta efter honom överallt bland släktingar och bekanta. [Kvinnorna och barnen under tolv år gick ofta före i en grupp, sedan kom männen och anslöt vid lägerplatsen. Eftersom Jesus just blivit tolv år antog de båda att han var i den andra gruppen.]

45. När de inte hittade honom återvände de till Jerusalem [nästa dag] och sökte efter honom överallt längs med vägen.

46. Efter tre dagar [första dagen tillbaka i Jerusalem] hittade de honom i tempelområdet [där medlemmar från Stora rådet, Sanhedrin, undervisade på sabbater och festivaler, så det var antagligen den sjätte dagen på påskhögtiden]. Där satt han mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor.

47. Alla som lyssnade på honom förbluffades (tappade fattningen och förvånades gång på gång) över hans förstånd (intelligens, förmåga att dra slutsatser) och hans svar.

48. När de [Josef och Maria] såg honom blev de helt förvånade (bestörta, halvt från vettet). Hans mor sa till honom: ”Mitt barn (ordet för barn fokuserar på att man tillhör familjen), varför har du behandlat oss så här? Ser du inte hur din far och jag har plågats (pinats, gått igenom helveteskval) när vi letat efter dig överallt.”

49. Då sa Jesus till dem: ”Varför behövde ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara i min Faders hus (måste vara helt överlåten och upptagen att göra min Faders gärningar).”

50. Men de förstod inte vad han sa till dem.

51. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han fortsatte att lyda (underordna sig) dem. Hans mor bevarade (skyddade) allt detta i sitt hjärta.

52. Jesus fortsatte att växa i visdom och ålder (mentalt och fysiskt) och i nåd (favör, välbehag) inför Gud och människor (andligt och socialt).