Markusevangeliet 14 SKB

1. Det var två dagar kvar till påsken (pesach) och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett listigt sätt att gripa Jesus och döda honom.

2. De sa: ”Inte under högtiden, för då kan det bli upplopp bland folket.” [Det svenska ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder ”gå förbi”, se 2 Mos 12:11-13. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten. Pesach inleds eftermiddagen den 14 Nisan. Några timmar senare efter solnedgången är det 15 Nisan och det osyrade brödets högtid (hebr. chag ha-masot) tar vid. Dessa två högtider hör tätt ihop och refereras ofta som en enhet. Två dagar tidigare är troligtvis sen eftermiddag innan solnedgången den 12 Nisan när Jesus har avslutat sitt tal på Olivberget. År 30 e.Kr. är det tisdag eftermiddag.]Jesus blir smord i Betania(Matt 26:6-13; Joh 12:1-8) [Denna händelse sker troligtvis 13 Nisan, en dag innan påsken, se vers 1. År 30 e.Kr. börjar 13 Nisan på tisdagskvällen och sträcker sig fram till onsdag eftermiddag. Måltiden kan ha ägt rum på tisdag kväll eller onsdag morgon och varit ett kvällsmål eller en frukost, se Matt 22:4; Luk 14:12.]

3. När Jesus var i Betania [som gäst] i Simon den spetälskes hus och låg till bords, kom en kvinna [Maria, se Joh 12:3] som hade med sig en alabasterflaska med parfym (olja för smörjelse) av dyrbar äkta nardus [exklusiv parfym från norra Indien]. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut den över hans huvud.

4. Några av de som var där blev arga (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). [Judas var en av dem, se Joh 12:4.] De sa till varandra: ”Varför detta slöseri med parfym (smörjelse, olja)?

5. Den hade kunnat säljas för mer än tre hundra denarer [en årsinkomst] och getts till de fattiga.” De skällde ut (fnyste, och snäste mot) henne.

6. Men Jesus sa: ”Låt henne vara! Varför besvärar (oroar) ni henne? Hon har gjort något gott (ärofyllt, vackert) för mig.

7. De fattiga har ni ju alltid bland er och när ni vill kan ni göra gott mot dem, men mig har ni inte alltid.

8. Det hon hade (ägde), det använde hon (hon gjorde vad hon kunde göra). Hon har i förväg smort min kropp inför min begravning.

9. Jag säger er sanningen, överallt i världen där evangeliet predikas, där ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”Planen att förråda Jesus(Matt 26:14-16; Luk 22:3-6) [Markus visar ofta kontrasten mellan de som älskade Jesus och de som hatade honom. Direkt efter berättelsen om kvinnan som smort Jesus kommer Judas förräderi. Matteus, tullindrivaren som är noga med räkenskap, ger fler detaljer, och är den enda evangelisten som anger summan som Judas förhandlar sig till, se Matt 26:14-15. Trettio silvermynt var priset för en slav, se 2 Mos 21:32. Det motsvarar fyra månadslöner för en arbetare på Jesu tid, och var en tredjedel av värdet på kvinnans alabasterflaska med parfym, se vers 5. Det visar hur lågt både Judas och de judiska ledarna värderade Jesu liv.]

10. Judas Iskariot, som var en av de tolv, gick till översteprästerna för att utlämna (förråda) honom [Jesus].

11. När de hörde det gladde de sig inombords [förslaget togs emot med mer glädje än de vågade visa] och lovade honom pengar. Judas sökte efter (från och med nu var han helt upptagen med att hitta) ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.Påskmåltiden förbereds(Matt 26:17-19; Luk 22:7-13; Joh 13:21-30)

12. När det var dags att slakta påskalammet, inför den första dagen i det osyrade brödets högtid, sa hans lärjungar till honom: ”Vart vill du att vi ska gå och förbereda så att du kan äta påskmåltiden?”

13. Han skickade i väg två av sina lärjungar och sa till dem: ”Gå in i staden [Jerusalem]! Där ska en man som bär en vattenkruka möta er, följ honom! [Detta måste varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor; män bar vinsäckar.]

14. I det hus han går in ska ni säga till ägaren: ’Läraren säger, var är mitt gästrum där jag ska äta påskmåltiden med mina lärjungar?’

15. Då ska han visa er ett stort rum på övervåningen, möblerat och redo. [Sofforna vid borden var redan bäddade och i ordning för gästerna att lägga sig ned på.] Förbered [måltiden] för oss där.”

16. Lärjungarna gick och kom in i staden, och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden. [Hela denna berättelse visar att Herren ville hemlighålla var han skulle äta måltiden. Inte ens lärjungarna fick veta platsen. Till och med de två som förberedde måltiden var ovetande när de skickades in i Jerusalem. Detta antyder att Judas kanske ville överlämna Jesus redan vid måltiden, men att Jesus sköt upp det till senare på kvällen. Om man bara läser vers 12-16 kan det tolkas som att sista måltiden är en traditionell påskmåltid kvällen den 15 Nisan. I sammanhanget verkar dock bara en dags händelser ha beskrivits sedan vers 1. Kärnbibeln följer Johannes kronologi som uttryckligen säger att måltiden skedde innan påsken, se Joh 13:1.]Den 14:e Nisan (onsdag kväll – torsdag eftermiddag)Den sista måltiden(Matt 26:20-25)

17. När det var kväll kom han dit med de tolv. [Enligt den judiska tidräkningen börjar nästa dag på kvällen, det är troligtvis nu 14:e Nisan.]

18. Medan de låg till bords och åt, sa Jesus: ”Jag säger er sanningen, en av er ska utlämna (förråda) mig, en som äter med mig.”

19. De blev bedrövade (visade att de var ledsna och sårade), och sa till honom en efter en: ”Det är väl inte jag, eller hur?”

20. Han sa till dem: ”Det är en av de tolv, den som doppar [bröd] i skålen [med sås av dadlar, russin och vinäger] tillsammans med mig. [Uttrycket ”doppar i samma skål” behöver inte vara ett tecken som pekar ut Judas, utan kan också mer generellt betyda ”att dela måltiden och gemenskapen.”]

21. Människosonen ska gå bort som det står skrivet om honom, men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för honom om han aldrig hade blivit född.” [I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det var, se Joh 13:18-30.]Herrens måltid(Matt 26:26-29; Luk 22:14-23; 1 Kor 11:23-25)

22. Medan de åt tog han ett helt bröd (en rund osyrad brödkaka), prisade (tackade) Gud och bad välsignelse över det, sedan bröt han det och gav åt dem och sa: ”Ta emot, ät, detta är (representerar) min kropp.”

23. Han tog en bägare [med vin] och när han tackat Gud, gav han dem, och alla drack ur den.

24. Han sa till dem: ”Detta är (representerar) mitt blod som bekräftar förbundet (starkaste formen av kontrakt), [mitt blod] som utgjuts (spills ut) för många.

25. Jag säger er sanningen, jag ska inte dricka frukten från vinstocken, förrän den dag då jag dricker det på nytt (ett nytt sätt, med en ny kvalitet) i Guds kungarike.”

26. Efter att ha sjungit en lovsång gick de ut till Olivberget. [Enligt den judiska traditionen sjöngs Ps 113-114 före måltiden och Ps 115-118 efter måltiden.]Jesus förutsäger Petrus förnekelse(Matt 26:30-35; Luk 22:31-34; Joh 13:37-38)

27. Då [medan de vandrade ut från Jerusalem via Kidrondalen mot Getsemane] sa Jesus till dem: ”Ni ska alla komma på fall (ta anstöt, överge mig), för det står skrivet: Jag ska slå (dräpa) herden, och fåren i hjorden ska skingras. [Jesus citerar fritt från Sak 13:7.]

28. Men efter min uppståndelse ska jag gå före er till Galileen.”

29. Petrus svarade honom: ”Även om alla andra kommer på fall (tar anstöt, överger), så ska då jag aldrig göra det!”

30. Jesus sa till honom: ”Jag säger sanningen till dig, denna natt innan en [enda] tupp har galt två gånger [som en varning på vad som håller på att ske] kommer du att ha förnekat mig tre gånger.”

31. Men Petrus försäkrade med eftertryck (med många ord och upprepade gånger): ”Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig, nej aldrig, förneka dig!” Samma sak sa också alla de andra lärjungarna.I Getsemane(Matt 26:36-46; Luk 22:39-46) [Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det just är på denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.]

32. Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sa till [åtta av] sina lärjungar: ”Sitt kvar här [vid ingången till trädgården], medan jag ber!”

33. Han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes, och började bäva (en plötslig våg av fruktan mötte honom) och en enorm tyngd kom över honom (det starkaste grekiska ordet för psykisk press).

34. Sedan sa han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds [jag förgås av själslig ångest]. Stanna kvar här och vaka!” [Uppmaningen kan betyda att vara vakna och be, men också att hålla uppsikt för att säga till när de som skulle gripa honom kom.]Jesus ber första gången

35. [Det är nu omkring midnatt.] Jesus gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad att om möjligt få bli förskonad från denna stund.

36. Han sa: ”Abba (pappa)! Fader! Allt är möjligt (alla saker är möjliga) för dig: Ta bort denna bägare från mig, men inte vad jag vill (önskar), utan vad du vill.” [”Abba” betyder pappa på arameiska, som var det språk Jesus och hans lärjungar talade till vardags. De första ord ett litet barn lär sig säga är ”abba” – pappa, och ”imma” – mamma. Uttrycket ”Abba Fader” visar på den öppenhet och nära familjerelation som råder i bönen. ”Bägare” visar här på en uppmätt del av lidande, se även Luk 22:42.]

37. När han kom tillbaka [till Petrus, Jakob och Johannes en timma senare] och fann att de sov sa han till Petrus: ”Simon, sover du? Orkade du inte ens hålla dig vaken en timme?

38. Ni måste vaka (vara vakna, alerta), och be, så att ni inte kommer i frestelse! Anden är villig, men köttet är svagt [den syndfulla naturen kan lätt bli frestad].”Jesus ber andra gången

39. Han gick bort på nytt och bad med samma ord.

40. När han kom tillbaka fann han dem igen sovande eftersom deras ögon var så tyngda av sömn. De visste inte vad de skulle svara honom.Jesus ber tredje gången

41. Han kom tillbaka för tredje gången och sa till dem: ”Sover ni fortfarande och vilar er? Det räcker. Timmen har kommit, nu ska Människosonen överlämnas i syndarnas händer.

42. Stå upp, låt oss gå. Han som ska utlämna (förråda) mig är nära.”Med svärd och påkar(Matt 26:47-56; Luk 22:47-50; Joh 18:3-11) [Jesus såg troligen nu mellan träden fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.]

43. På en gång medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och de skriftlärda och folkets äldste [dessa tre grupper ingick i Sanhedrin – judarnas högsta domstol].

44. Förrädaren (den som skulle utlämna) hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: ”Den som jag kysser är det, grip honom och för bort honom under säker bevakning.” [Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.]

45. När Judas kom gick han direkt fram till Jesus och sa: ”Rabbi (min lärare)!” och kysste honom intensivt.

46. De tog tag i Jesus och grep honom.

47. Men en av dem som stod bredvid drog sitt svärd och gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. [Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Jesus helar honom, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium sist när Petrus redan är död, medan de övriga evangelieförfattarna är försiktigare och inte vill utlämna hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.]

48. Jesus sa till dem: ”Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig.

49. Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig! Men [detta hände för att] Skrifterna skulle uppfyllas.”

50. Då övergav de alla [lärjungarna] honom och flydde. [I grekiskan ligger stark betoning på att alla gjorde detta och Jesus var ensam kvar med dem som gripit honom.]En ung man flyr naken

51. En ung man följde efter Jesus, med bara ett linnekläde (linneskynke) på kroppen. Honom grep de tag i,

52. men han lämnade linneklädet kvar och sprang i väg naken. [Det är bara Markus som omnämner denna händelse. Kanske var det evangelieförfattaren själv, vars familj bodde i Jerusalem, se Apg 12:12. Ordet för linne används bara här och i Mark 15:46 där det beskriver linneduken som Jesu döda kropp sveptes in i. Oavsett vem mannen var så visar händelsen på den aggressiva inställningen hos folket som försökte fånga honom. Hotet mot Jesu efterföljare var verkligt.]Jesus inför Stora rådet(Matt 26:57-68; Luk 22:54-55; 22:63-71; Joh 18:12-13; 18:19-24) [Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se Matt 26:3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse; bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom, och man behövde även vittnesmål mot honom.]

53. De förde Jesus till översteprästen [Kaifas, se Matt 26:57]. Där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda.

54. Petrus följde efter på avstånd ända till översteprästens innergård. [Även lärjungen Johannes var med och det var han som ordnade så att Petrus kunde komma in genom porten, se Joh 18:16.] Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] och värmde sig vid elden.

55. Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, men de lyckades inte.

56. Många vittnade (gång på gång) falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens.

57. Då stod några upp och gav detta falska vittnesmål mot honom:

58. ”Vi har hört att han har sagt: ’Jag ska bryta ner detta tempel som är byggt med händer och på tre dagar bygga ett annat som inte är gjort med händer.’ ”

59. Men deras vittnesmål stämde inte heller överens.

60. Då reste sig översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus: ”Ska du inte svara på deras vittnesmål mot dig?”

61. Men Jesus var tyst och svarade inte. [Han uppfyllde profetian från Jes 53:7.] Då frågade översteprästen honom: ”Är du den Smorde (Messias, Kristus), den Välsignades son.”

62. Jesus svarade: ”Jag Är. Ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida [platsen för ära och makt, Ps 110:1] och komma bland himlens moln [Dan 7:13].” [Uttrycket ”Jag Är” anspelar på hur Gud väljer att presentera sig, se 2 Mos 3:14; Mark 6:50.]

63. Då slet översteprästen sönder sina tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg). [Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29, 34; 2 Kung 18:37; 19:1; Jer 41:5; Apg 14:14. Tunikan var det innersta plagget. Bara välbärgade personer bar två tunikor, se Mark 6:9. Ordet ”slita sönder” förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Lagen förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:6; 21:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som en domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro.] Han sa: ”Vad behöver vi nu ha fler vittnen till?

64. Ni har nu själva hört hädelsen. Vad är ert beslut?” Alla de [som var samlade i Stora rådet] dömde honom skyldig till döden.

65. Några började sedan spotta på honom och täckte hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: ”Profetera!” Även vakterna slog honom [i ansiktet] med sina handflator.Petrus förnekar Jesus(Matt 26:69-75; Luk 22:54-62; Joh 18:15-18; 18:5-27)

66. Medan Petrus befann sig nere på den öppna gårdsplanen kom en av översteprästens tjänsteflickor dit.

67. När hon fick se Petrus sitta där och värma sig tittade hon noga på honom och sa: ”Du var också med den där nasarén, Jesus.”

68. Men han förnekade och sa: ”Jag vet inte och förstår inte vad du pratar om!” Sedan gick han ut på den yttre gården. [Petrus går undan från skenet från elden som hade avslöjat hans identitet för en av tjänsteflickorna.] Då gol tuppen.

69. När tjänsteflickan [vid porten] fått syn på honom började hon igen säga [samma sak] till dem som stod i närheten: ”Han är en av dem!” [I Matt 26:71 är det tydligt att det är en annan tjänsteflicka än den i vers 66. Utifrån Joh 18:25 var det inte bara en tjänsteflicka som pratade utan flera tjänare, men det var antagligen hon som tog initiativet och var den pådrivande att försöka avslöja Petrus.]

70. Petrus förnekade det på nytt (upprepade gånger). En stund senare [en timme, se Luk 22:59] kom de som stod där [vid porten] fram till Petrus och sa: ”Visst är du också en av dem, du är ju från Galileen!” [Uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja, se Matt 26:73.]

71. Då började han förbanna [önska sig själv förbannad av Gud om det han sa inte var sant] och svor på nytt en ed [vid Guds namn och sa sedan]: ”Jag känner inte den mannen som ni talar om.”

72. Omedelbart efter detta gol en tupp för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: ”Innan tuppen hinner gala två gånger, ska du tre gånger förneka mig.” Han bröt ihop under högljudd gråt [och gick ut, se Matt 26:75].