Markusevangeliet 5 SKB

1. De [Jesus och de tolv lärjungarna] kom över till gerasenernas område på andra sidan sjön.

2. Genast när han [Jesus] steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande i sig [var under den onda andens inflytande, se Matt 8:28].

3. Mannen höll till (bodde) bland gravarna och ingen kunde längre binda honom, inte ens med kedjor.

4. Han hade ofta bundits med fotbojor och kedjor men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen kunde rå på honom.

5. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen och skrek och skar sig med stenar. [Markus beskriver med flest detaljer hur djupt plågad den här mannen är av de onda andarna, och hur brutalt han har behandlats av omgivningen. Mannens personlighet har blivit förvriden, men när han ser Jesus ser han den som kan befria honom. Markus och Lukas nämner bara en man, medan Matteus skriver att de var två, se Matt 8:28; Luk 9:27. Evangelierna är ögonvittnesskildringar och denna typ av skillnader är inte ovanliga eller konstiga. Troligtvis är det två eller flera män som bor här bland gravarna. En av dem är mer framträdande och den som för konversationen.]

6. [Även om mannen är under demoners inflytande som har nästlat sig in i hans personlighet, har han en fri vilja. Han ser att hos Jesus finns hans befrielse.] När han på långt håll fick se Jesus sprang han fram och föll ner för honom (i tillbedjan)

7. och vrålade (skrek) med hög röst: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? [Frasen som ordagrant är ’vad har jag med dig att göra’ kan betyda ’lämna mig ifred’ eller ’bry dig inte om mig’.] Har du kommit hit för att plåga oss i förtid?”

8. För han [Jesus] hade just befallt honom: ”Kom ut ur mannen, du orene ande!”

9. Han [Jesus] frågade honom: ”Vad är ditt namn?” Mannen svarade: ”Mitt namn är Legion, för vi är många.” [Legion betyder tusental och är ett latinskt låneord för en stor armé. En romersk legion bestod av omkring 6 000 män. Termen antyder både att mannen hade ett stort antal demoner och att deras natur var våldsam och krigisk.]

10. Han bad enträget många gånger att Jesus inte skulle driva bort dem från området [gerasenernas område, se vers 1].

11. En stor svinhjord [på omkring 2 000 svin, se vers 13] betade där vid berget. [Svinet var ett orent djur för judarna.]

12. Alla de orena andarna bad honom: ”Sänd oss in i svinen, låt oss fara in i dem!”

13. Han gav dem tillåtelse. Då for de orena andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön. Det var omkring 2 000 svin som drunknade.

14. De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden. Folket där kom då ut för att se vad som hade hänt.

15. När de kom till Jesus och såg (betraktade noggrant) den besatte som haft legionen i sig sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de rädda.

16. De som var ögonvittnen berättade i detalj för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen.

17. Då bad man att Jesus skulle lämna deras område. [Det ekonomiska värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten än att en plågad människa blivit helad.]

18. Medan Jesus steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att han skulle få följa med honom.

19. Men Jesus tillät det inte utan sa: ”Gå hem till de dina [din familj, släktingar och dina landsmän] och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig.”

20. Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis (området med de tio städerna) allt vad Jesus hade gjort med honom, och alla blev förundrade (förvånade, chockade). [Den tidigare demoniserade mannen blir nu den första hedniska evangelisten som Markus omnämner. Dekapolis var en region bestående av tio löst sammansatta städer öster om Jordanfloden och Galileiska sjön. De hade blivit fria från judiskt styre 63 f.Kr. när den romerska generalen Pompejus intog området. Svin användes ibland som offerdjur i hedniska tempel. Det värsta exemplet i den judiska historien var när Epifanes vanhelgade templet i Jerusalem och offrade svin på ett altare till Zeus 167 f.Kr.]Jesus uppväcker Jairus dotter och botar en sjuk kvinna(Matt 9:18-26; Luk 8:41-56)

21. När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön [antagligen tillbaka till Kapernaum], samlades en stor folkskara hos honom, där han var vid sjön.

22. Då kom en av synagogföreståndarna som hette Jairus dit. När han fick se Jesus föll han ner vid hans fötter

23. och bad honom enträget: ”Min lilla dotter [tolv år, se vers 42] ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så hon blir räddad och får leva.”

24. Jesus gick med honom [Jesus är på väg hem till synagogföreståndaren Jairus, vars dotter låg för döden], och en stor mängd människor följde med Jesus och trängde på från alla håll (folkskaran pressar på).

25. Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. [Hon var ceremoniellt oren och ställd utanför samhället, se 2 Mos 15:25-27.]

26. Hon hade fått utstå mycket lidande [under operationer och behandlingar] hos många läkare. Det hade kostat henne allt hon ägde och ingenting hade hjälpt, i stället hade hon blivit sämre.

27. Hon hade fått höra om Jesus och närmade sig honom bakifrån i folkmassan och rörde vid hans kläder. [Hon rörde vid hans hörntofs, se Matt 9:20; Luk 8:44.]

28. Hon sa gång på gång [antingen till sig själv eller högt i folkskaran]: ”Om jag bara får röra vid hans kläder så blir jag frälst (helad, räddad).”

29. På en gång slutade blödningen (blödningen stoppades från källan), och hon kände (visste) i sin kropp att hon var helad från sin plåga.

30. På samma gång som detta skedde visste Jesus att kraft hade gått ut ifrån honom, så han vände sig om mot folkmassan och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?”

31. Hans lärjungar sa upprepade gånger till honom: ”Du ser väl hur folkmassan tränger på från alla håll, och ändå frågar du: Vem rörde vid mig?”

32. Men Jesus [väntade och] fortsatte att titta sig omkring (från ena sidan till den andra sidan) för att se vem som hade gjort detta.

33. Kvinnan visste vad som hade hänt med henne, och hon kom [till sist, se Luk 8:47] fram under fruktan och bävan och föll ned inför honom och berättade hela sanningen.

34. Då sa han till henne: ”Min dotter [beskriver ett barnaskap, och att hon tillhör Guds familj], din tro har frälst (helat, räddat) dig! Gå i frid, och var helt helad (befriad för all framtid) från din plåga!” [Ordagrant, ”gå in i frid”, en dörr hade öppnats för kvinnan där hon kunde få leva i Guds frid.]

35. Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sa: ”Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren?”

36. Men när Jesus hörde deras ord sa han till synagogföreståndaren: ”Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara)!” [Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus, se vers 23.]

37. Jesus lät ingen mer än Petrus, Jakob och hans bror Johannes följa med honom.

38. När de kom till synagogföreståndarens hus studerade han tumultet där (den förvirring som rådde utanför huset, människor som sprang fram och tillbaka) och de som grät högljutt och klagade. [De som grät och klagade var troligtvis anställda gråterskor. Rabbi Juda, som levde ett århundrade efter Jesus, skriver att även den fattigaste i Israel bör anlita minst två flöjtspelare och en gråterska. Uttalandet gällde en makes ansvar vid hans hustrus begravning, men vi kan anta att liknande sed fanns när barn dog. I Matteus beskrivning nämns uttryckligen flöjtspelare, se Matt 9:6. Som synagogföreståndare var Jairus en känd och högt aktad person i samhället. Eftersom det var känt att dottern låg för döden, Mark 5:23, och begravningen skulle ske snabbt före solnedgången, är det troligt att gråterskorna och flöjtspelarna redan fanns på plats och var beredda att börja sin klagan direkt när flickan dog.]

39. När han gått in sa han till dem: ”Varför denna uppståndelse och gråt? Den lilla flickan har inte dött, hon sover.”

40. Då började de hånskratta åt honom (driva med honom). När han väl hade kört ut alla, tog han (under sin ledning) med sig barnets far och mor och sina lärjungar [Petrus, Jakob och Johannes] och gick in där barnet låg.

41. Han tog ett stadigt grepp om hennes hand och sa till henne [på arameiska, det språk som Jesus och lärjungarna talade]: ”Talitha koum!” Det betyder: ”Lilla flicka, jag säger dig, res dig upp!”

42. På en gång reste sig flickan upp och började gå omkring, hon var tolv år. Föräldrarna tappade genast fattningen (var helt utom sig; ”i extas” – gr. ekstasis).

43. Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta vad som hänt. Sedan bad han dem att ge henne något att äta.