Markusevangeliet 9 SKB

1. Jesus sa till dem: ”Jag säger er sanningen, några av dem som står här ska inte smaka (möta) döden innan de har sett att Guds kungarike kommit i [dess] kraft.” [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Mark 9:2-8. Det kan knappast vara en förutsägelse av Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6-8.]Jesus förvandlas(Matt 17:1-13; Luk 9:28-36; 2 Pet 1:16-18)

2. Sex dagar efter detta tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg, ensamma i avskildhet. [Bibeln anger inte på vilket berg detta sker. De har nyligen varit i Caesarea Filippi i norr, se Mark 8:27, och efteråt nämns det att de är i Galileen, se Mark 9:30. De två vanligaste alternativen som bibelforskare föreslår är det höga berget Hermon i norr, inte långt från Caesarea Filippi, eller berget Tabor i södra Galileen som man kan nå på fyra dagar från Caesarea Filippi.] Hans yttre förvandlades inför dem,

3. och hans kläder blev skinande (bländande, gnistrande) vita som snö, så vita som ingen valkare i världen kan bleka dem. [En valkare var en person som rengjorde eller blekte tyg som skulle färgas, se även 2 Kung 18:17; Jes 7:3; 36:2; Mark 9:3.]

4. Sedan visade sig Elia för dem tillsammans med Mose, och de samtalade med Jesus. [Sex dagar efter Petrus ord att Jesus är Messias, se Mark 8:29, får tre av hans lärjungar se hur Jesu mänskliga natur förbleknar och Jesu gudomlighet skiner igenom. Mose och Elia representerar Gamla Testamentet. Tillsammans bekräftar de att Jesus är den som uppfyller undervisningen (Torah) och profeternas löften.]

5. Petrus svarade [trots att ingen frågat honom, han avbröt deras konversation] och sa till Jesus: ”Mästare, det är gott (underbart) för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor [han syftade antagligen på de hyddor som man byggde under firandet av Lövhyddohögtiden], en för dig, en för Mose och en för Elia.”

6. Han visste inte vad han skulle säga, så förskräckta [över vad de såg] var lärjungarna. [Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40-42.]

7. Då kom ett moln och sänkte sig över dem (överskuggade dem), och ur molnet kom en röst: ”Detta är min son, min enda högt älskade. Lyssna ständigt på honom (hör och lär hela tiden från honom)!” [Molnskyn är en bild på Guds närvaro. I Gamla testamentet övertäckte den tabernaklet, se 2 Mos 40:34-35, och vilade över templet i Jerusalem, se 1 Kung 8:10.]

8. Plötsligt när de tittade sig omkring såg de inte längre någon förutom Jesus.

9. På väg ned från berget instruerade (förbjöd, varnade) han dem att inte berätta för någon vad de sett förrän Människosonen uppstått från de döda. [Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se 2 Pet 1:16-18.]

10. De behöll detta för sig själva, och diskuterade med varandra vad som kunde menas med att uppstå från de döda.

11. De frågade honom: ”Varför säger de skriftlärda att det är nödvändigt att Elia kommer först?”

12. Han svarade: ”Det är sant att Elia kommer först [före Messias] och återupprättar allt [som det berättas i Mal 4:5-6]. Varför står det att Människosonen måste lida mycket och bli föraktad (bli behandlad utan respekt)?

13. Jag säger er att Elia redan har kommit, och de gjorde vad de ville med honom, precis som det står skrivet om honom.” [Jesus syftar på Johannes Döparen som Herodes Antipas lät fängsla och döda, se Mark 6:14-29.]En pojke befrias(Matt 17:14-21; Luk 9:37-42) [Det har gått en dag sedan Jesus tog med sig tre lärjungar upp på berget, se Luk 9:37.]

14. När de [Jesus, Petrus, Jakob och Johannes] kom till [de nio andra] lärjungarna [nedanför berget] såg de en stor mängd människor samlade runt dem, och skriftlärda som ifrågasatte (debatterade med) dem.

15. Så fort allt folket fick se Jesus blev de förvånade (greps de av bävan) [hans ansikte och person glänste fortfarande] och sprang fram och välkomnade honom.

16. Han frågade de skriftlärda: ”Vad är det ni diskuterar med dem (vad är det ni argumenterar och ifrågasätter)?”

17. En man ur folkhopen svarade honom: ”Lärare, jag tog med min son till dig, för han har en stum ande (en demon som gör att han inte kan tala).

18. När den tar över honom (blir hans herre), kastar den ner honom och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel (får kramper). Jag bad dina lärjungar att driva ut den, men de kunde inte (hade inte kraft).”

19. Jesus svarade dem: ”Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro)! Hur länge måste jag vara med er? Hur länge ska jag tolerera (acceptera, härda ut med) er? För honom till mig!”

20. Så förde de honom till Jesus. På en gång när anden (demonen) såg Jesus, började den slita och rycka i pojken, och han föll ner på marken och rullade runt gång på gång och tuggade fradga.

21. Jesus frågade hans far: ”Hur länge har detta pågått?” Han svarade: ”Ända sedan han var liten.

22. Demonen har ofta kastat honom både i eld och i vatten för att försöka döda honom. Men om du kan (har kraft och möjlighet) [att göra någonting], så förbarma dig över oss [mig och min son] och hjälp oss (kom snabbt, vi ropar på hjälp att bli botade)!”

23. Jesus sa till honom: ”Om du kan (har kraft och möjlighet) [att göra någonting, säger du]? Allt är möjligt för (alla saker förmår) den som tror.”

24. Genast ropade pojkens far (med sprucken röst, okontrollerat) under tårar: ”Herre, jag tror (litar, förtröstar på dig)! Hjälp min otro (rusa till min hjälp och bota min otro, varje gång jag är svag i tron)!”

25. Nu när Jesus såg att en stor skara människor kom springande dit, talade han strängt till den orena anden (demonen) och sa till den: ”Du stumme och döve ande (demon), jag befaller dig att lämna honom och aldrig mer komma in i honom!”

26. Demonen skrek och slet och ryckte våldsamt i pojken och kom ut. Pojken låg [stilla och livlös] som ett lik, och många sa att han var död.

27. Men Jesus tog ett starkt tag om hans hand och började lyfta upp honom, och han reste sig upp.

28. När Jesus hade kommit inomhus (gått in i ett hus) och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?”

29. Han svarade: ”Den här sorten [den familjen av demoner] kan inte drivas ut på annat sätt än genom bön och fasta.” [Sista delen ”och fasta” saknas i några senare manuskript. Brist på bön (och även fasta) gör att umgänget med Gud minskar. Det leder till att fokus skiftar från tron på Guds kraft till ens egen begränsade förmåga. Lärjungarna hade ju fått auktoritet att driva ut demoner redan i Mark 3:15.]Jesus talar på nytt om sin död och uppståndelse(Matt 17:22-23; Luk 9:43-45)

30. De gick ut därifrån och vandrade genom Galileen [utan att passera igenom städerna]. Han ville undvika all uppmärksamhet (ville inte att någon skulle få veta det),

31. för han undervisade sina lärjungar [och var mitt uppe i ett viktigt ämne]. Han sa till dem: ”Människosonen överlämnas i människors händer [presens; det är något som redan har börjat ske], och de kommer att döda honom, men när han är dödad ska han uppstå igen efter tre dagar.”

32. Men de förstod inte vad han sa och var rädda att fråga honom [om vad det betydde].Jesus undervisar lärjungarnaVar ödmjuka – betjäna varandra(Matt 18:1-5; Luk 9:46-48)

33. De kom [hem] till Kapernaum. När han var inne i huset igen frågade han dem: ”Vad var det ni diskuterade på vägen?”

34. Men de förblev tysta [och skämdes], för på vägen hade de diskuterat (grälat) om vem av dem som var den störste. [Tystnaden visar att lärjungarna skämdes över att de hade grälat om inbördes rang, direkt efter att Jesus talat om sin död, se vers 31.]

35. Han satte sig ner [som en lärare brukade göra då han skulle undervisa], kallade på de tolv och sa: ”Om någon vill vara den förste måste han bli den siste (ringaste av alla) och allas tjänare.”

36. Så tog han ett barn och ställde det i mitten framför dem, tog det i sina armar och sa:

37. ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig, och den som tar emot mig tar inte [bara] emot mig utan [också] honom som har sänt mig.” [Här används det grekiska ordet paidion som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se vers 33, så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet. Det är intressant att notera att på arameiska, det språk som Jesus antagligen talade, används samma ord för både barn och tjänare. Frasen ”tog i sina armar” beskriver hur Jesus omfamnar och välkomnar barnet. Ordet används bara här och i Mark 10:16.]Var inkluderande – den som inte är emot oss är för oss(Matt 10:40-42; Luk 9:49-50) [Johannes, den yngste lärjungen, kommer ihåg ett tillfälle då de försökt stoppa en man som inte gjorde saker på exakt samma sätt som de. Nu frågar han Jesus om de varit för kritiska när de fördömt honom.]

38. Johannes sa till honom: ”Lärare, vi såg en man som inte följer oss driva ut demoner i ditt namn, och vi hindrade (förbjöd) honom gång på gång eftersom han inte var med oss (en av dina lärjungar).”

39. Men Jesus sa: ”Hindra (förbjud) honom inte! Ingen som utför ett mirakel (kraftgärning, mäktigt under) i mitt namn kan direkt efteråt tala illa om mig.

40. Den som inte är emot oss är för oss.

41. Den som ger er ett glas vatten i mitt namn därför att ni tillhör den Smorde (Messias, Kristus), han ska verkligen inte förlora sin lön. [Mitt i Jesu undervisning om ödmjukhet, se vers 33-37, och varningen att förleda någon av dessa små, se vers 42, kommer denna händelse där lärjungarna hade försökt stoppa någon som verkade för Jesus. En liknande händelse hade hänt århundraden tidigare när Mose kallat sjuttio äldste och de fick profetisk gåva. Eldad och Medad var inte bland dem, men profeterade ändå. Josua försökte få Mose att stoppa Eldad och Medad, men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”, se 4 Mos 11:29.]Vaka över ert liv så ni inte förleder någon(Matt 18:6-9; Luk 17:1-2)

42. Men den som förleder (bringar på fall) en av dessa små som tror (förtröstar; litar) på mig, för honom vore det bättre om en tung kvarnsten hängts om halsen och han blivit kastad i havet. [Uttrycket ”dessa små” är samma personer som kallas ”barn” i vers 36-37. Förutom barn och andra i beroendeställning syftar det här på nyfrälsta och omogna kristna som ännu inte hunnit växa i sin tro. Mannen i vers 38 som lärjungarna ville hindra, skulle snarare ha uppmuntrats i sin tro än att försökt stoppas med hård kritik. Jesus visar på allvaret i att förleda någon av dessa små så de tappar tron. Att dränkas med en kvarnsten beskriver en snabb död utan begravning. Kvarnstenen som refe­reras till är den större modellen som drevs av en åsna och inte den mindre handdrivna, se Luk 17:35. Detta varnande exempel måste varit extra levande för lärjungarna eftersom de befann sig i Kapernaum intill Galileiska sjön, se vers 33. Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver hur anhängare till Herodes hade dränkts här under ett judiskt uppror omkring 60 år tidigare.]

43. Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den! Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha båda händerna i behåll och komma till Gehenna (helvetet).

45. Om din fot förleder dig till synd, så hugg av den! Det är bättre för dig att gå in i livet halt än att ha båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna (helvetet).

47. Om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det! Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga än att med båda ögonen i behåll kastas i Gehenna (helvetet),

48. ’där deras mask [likmask som äter dem] inte dör och elden inte släcks.’ [Citat från Jes 66:24 – sista versen i Jesaja i ett stycke som talar om ”nya himlar och jord”, se Jes 66:22-23.] [Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind man, eller en människa utan armar och ben kan synda. Poängen är att med alla medel motverka synden, att inte utsättas för frestande situationer, att kasta bort sådant som förleder. Det är vår brist på självbehärskning som är problemet. Jesus säger ”det är din hand, din fot, ditt öga” – ta ansvar.]

49. För var och en ska saltas med eld. [Denna vers där både salt och eld används bildligt måste tolkas. Troligt är att Jesus syftar på saltets förmåga att bevara något så det inte förändras. Eld kan syfta på helvetets eld som i föregående vers och då blir betydelsen att var och en som är där har ett evigt öde. Eld kan också vara en prövningens eld som renar den troende, se 1 Pet 4:12. Då är saltet något gott och hör ihop med nästa vers.]

50. Salt är något bra [det bevarar mat och ger en god smak], men om saltet förlorar sin sälta, hur ska ni då få det salt igen? Ha salt i er [var salt och ljus i en mörk värld, se Matt 5:13-16] och lev i harmoni (håll fred) med varandra!” [Jesus knyter ihop undervisningen som han började med i vers 33 om ödmjukhet och tjänande, inte positioner. Kärleken mellan de troende gör att saltet behåller sin sälta.]