Nahum 3 B2000

1. Ve den blodtörstiga staden, rågad med lögn, bräddfull av byte, lysten på nya rov.

2. Hör piskornas smällar, vagnshjulens dån, jagande hästar, krängande vagnar.

3. Hästarna stegrar sig, svärden flammar och spjuten blixtrar. Överallt stupade, högar av döda, lik i oändlig mängd, man snavar över lik.

4. Skökans hejdlösa otukt har vållat detta. Hon var skön och förfaren i trolldom. Hon snärjde folken med sin otukt, alla folkslag med sin häxkonst.

5. Nu vänder jag mig mot dig, säger Herren Sebaot. Jag drar upp kjolen över ansiktet på dig och visar folken din nakenhet, visar kungarikena din skam.

6. Jag släpar dig i smutsen, jag lämnar dig åt föraktet, ställer ut dig för allas blickar.

7. Alla som ser dig vänder dig ryggen. »Nineve är ödelagt«, säger de. »Vem ömkar henne? Finns det någon som ger henne tröst?«

8. Är du förmer än No Amon, som låg vid Nilen, omgivet av vatten? Floden var dess bålverk, vatten dess mur.

9. Kush och Egypten gav staden dess väldiga styrka, Put och Libyen var dess stöd.

10. Men också No Amons folk fördes bort i fångenskap och landsflykt, dess spädbarn krossades i varje gathörn. Man drog lott om dess ädlingar och band dess stormän med kedjor.

11. Nu är turen kommen till dig att bli drucken och mista sansen. Också du måste söka skydd undan fienden.

12. Dina fästen är som fikonträd med mogen frukt: skakar man trädet faller det fikon i munnen på den som vill äta.

13. Ditt krigsfolk är som kvinnor. Landets portar står vidöppna för fienden, dina bommar har förtärts av elden.

14. Ös upp vatten för belägringen och förstärk dina fästen! Stig ner i leran och trampa den till murbruk, fatta tag i tegelformen!

15. Elden skall ändå sluka dig och svärdet förgöra dig. Du skall förtäras som gräshoppsyngel, fastän ditt folk är talrikt som gräshoppsyngel, som väldiga svärmar av gräshoppor,

16. fastän dina köpmän är många, långt fler än himlens stjärnor. De ömsar sitt skinn, gräshoppsynglen, de flyger bort.

17. Dina ämbetsmän är som gräshoppor, dina skrivare som en gräshoppssvärm. Den slår sig ner på muren i svalkan, men då solen går upp är den borta, ingen vet var den är.

18. Dina herdar sover, Assyriens konung, dina hövdingar slumrar. Ditt folk har skingrats över bergen, och ingen finns som samlar det.

19. Det finns ingen bot för din skada, ingen läkedom för ditt sår. Alla som hör vad som hänt dig jublar över ditt elände. Vem drabbades ej av din ständiga grymhet?