Support Us

1. Och det hände, att folket var en klagan (sökte en anledning att klaga – hebr. anan i ovanliga formen hitpoel) – ondska i Herrens (Jahves) öron, och när Herren (Jahve) hörde det upptändes hans vrede, och Herrens (Jahves) eld brann ibland dem och slukade dem [som bodde] i lägrets utkant. [Eld är ofta förknippat med Guds straff, se 4 Mos 16:35; 3 Mos 10:2; 2 Kung 1:10, 12]

2. Och folket ropade till Mose och Mose bad till Herren (Jahve) och elden ebbade ut.

3. Och platsen fick namnet Tavera [betyder: ”brinnande”], eftersom Herrens (Jahves) eld hade brunnit ibland dem. [Namnet Tavera återfinns även 5 Mos 9:22, men blev aldrig fysiskt namn på denna plats, eftersom namnet inte tas med i benämningen av de olika platserna, se 4 Mos 33:16-17.]KlaganFolkets klagan över maten

4. Och patrask-följet (den blandade hopen – hebr. asafsof) som var bland dem fick begär efter läckrare mat (ordagrant: ”begärde ett begär”) och även Israels söner grät för deras skull och sa: ”Vem låter oss äta kött? [Om vi ändå kunde få äta kött!]

5. Vi kommer ihåg fisken som vi fick äta fritt (gratis; för intet) i Egypten, gurkorna och melonerna och purjolöken och löken och vitlöken,

6. men nu är vi uttorkade (har våra själar torkat bort), det finns ingenting, vi har inget annat än denna manna att se på.”

7. Mannat var som korianderfrön och dess utseende var som utseendet på gummiharts.

8. Folket gick runt och samlade det och malde det i kvarnar och slog det i mortlar och kokade det i grytor och gjorde kakor av det, och smaken på det var som smaken av en brödkaka med olja. [Det finns en tydlig koppling här till det bröd som offras i templet när smaken beskrivs som en brödkaka med olja. Det visar tydligt att manna är mer än bara fysisk mat, det är också en påminnelse om vem som förser och att vi har del i det himmelska.]

9. Och när daggen föll över lägret på natten föll mannat ovanpå den.

10. Och Mose hörde folket gråta, i sina familjer, varje man i sin tältöppning, och Herrens (Jahves) vrede upptändes mycket, och Mose var missnöjd.Mose klagan

11. Och Mose sa till Herren (Jahve): ”Varför har du handlat illa med din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, så att du har lagt bördan av hela detta folk på mig?

12. Har jag fött hela detta folk? Har jag burit fram dem så att du skulle kunna säga till mig: Bär dem i skötet som en omsorgsfull far bär ett ammande barn, till landet som du med ed lovat våra fäder?

13. Varifrån ska jag få kött att ge till hela detta folk? De oroar mig med sin gråt och säger: Ge oss kött så att vi får äta.

14. Jag klarar inte av att bära hela detta folk själv, ensam, eftersom det är för tungt för mig.

15. Om du handlar så här mot mig så döda mig, jag ber dig döda; om jag har funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, låt mig inte se mitt elände.”Guds svar till både folket och Mose

16. Herren (Jahve) sa till Mose: ”Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.

17. Och jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av anden som är över dig och ska lägga den på dem, och de ska bära bördan av detta folk med dig, så att du inte bär den själv (ensam).

18. Och säg till folket. Helga er själva till i morgon och ni ska äta kött, för ni har gråtit i Herrens (Jahves) öron och sagt: Vem låter oss äta kött? Det var väl med oss i Egypten. Därför ska Herren (Jahve) ge er kött och ni ska äta.

19. Ni ska äta [kött], inte bara en dag, eller två dagar, eller fem dagar, eller tio dagar eller tjugo dagar [i streck] –

20. utan en hel månad, tills det kommer ut ur era näsborrar och det blir vämjeligt för er, eftersom ni har förkastat Herren (Jahve) som är ibland er och oroat honom med gråt och sagt: Varför kom vi ut från Egypten?”

21. Mose sa: ”Folket som jag är ibland är 600 000 män på sina fötter, och ändå har du sagt: Jag ska ge dem kött, så att de kan äta en hel månad!

22. Om flockarna och hjordarna slaktas åt dem, kan det tillfredsställa dem? Eller om alla havets fiskar samlas ihop åt dem, kan det tillfredsställa dem?”

23. Och Herren (Jahve) sa till Mose: ”Är Herrens (Jahves) hand för liten? Nu ska du se huruvida mitt ord kommer att ske för dem eller inte.”Äldste – svar på Mose klagan

24. Och Mose gick ut och talade Herrens (Jahves) ord till folket och han samlade 70 män av folkets äldste och placerade dem runt omkring tältet.

25. Och Herren (Jahve) kom ner i ett moln och talade till honom och tog av anden som var över honom och lade den över de 70 äldste, och det hände sig att när anden vilade över dem profeterade de, men det upphörde (de gjorde det inte igen).

26. Men två män var kvar i lägret, den ene hette Eldad och den andre hette Medad, och anden vilade över dem för de var bland dem som var räknade men hade inte gått ut till tältet, och de profeterade i lägret.

27. En ung man sprang och berättade för Mose och sa: ”Eldad och Medad profeterar i lägret!”

28. Och Josua Nuns son, som var Mose tjänare från sin ungdom, svarade och sa: ”Min herre Mose, tysta dem.”

29. Men Mose sa till honom: ”Är du avundsjuk för deras skull? Tänk om hela Herrens (Jahves) folk var profeter så att Herren (Jahve) skulle ha lagt sin ande över dem!” [Apg 2:28-29; 1 Kor 12:27-31; 14:1-5]

30. Och Mose drog sig undan till lägret, han och Israels äldste.Gud svarar folket – mat

31. Och det kom en vind från Herren (Jahve) och förde med sig vaktlar från havet, och lät dem falla ner över lägret, till omkring en dagsvandring från ena sidan av det och en dagsvandring på den andra sidan, runtom lägret och ungefär 2 alnar högt över markens ansikte.

32. Och folket stod upp hela den dagen och hela natten och hela nästa dag och samlade vaktlar, den som samlade minst samlade tio chomer [en chomer var ett stort mått på flera hundra liter – ordet kommer från ordet för åsna och den vikt den kunde bära] och de spred ut dem överallt omkring sig runtom lägret.

33. Medan köttet fortfarande var mellan deras tänder, innan det var tuggat, upptändes Herrens (Jahves) vrede mot folket och Herren (Jahve) slog folket med en mycket stor plåga.

34. Platsen fick namnet Kivrot-Hataava, eftersom de begravde folket som hade begär. [Kivrot-Hataava betyder begärets eller lustans gravar på hebreiska.]

35. Från Kivrot-Hataava vandrade folket till Chatserot, och de uppehöll sig i Chatserot.