Support Us

1. Och hela församlingen höjde sina röster och ropade och folket grät den natten.

2. Och alla Israels söner knotade mot Mose och mot Aron och hela församlingen sa till dem: ”Vi kunde ha dött i Egyptens land, eller vi kunde ha dött i öknen!

3. Och varför har Herren (Jahve) fört oss till detta land för att dö för svärdet? Våra fruar och våra små ska bli ett [krigs-]byte, är det inte bättre för oss att återvända till Egypten?”

4. Så de sa till varandra (en man till sin bror): ”Låt oss utse (ge oss) en ledare (ett huvud – hebr. rosh) och låt oss återvända till Egypten.”

5. Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten framför hela Israels söners församling.

6. Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var bland dem som utforskat (undersökt – hebr. tor) landet, rev sönder sina kläder.

7. Och de talade till hela Israels söners församling och sa: ”Landet som vi har vandrat genom för att utforska (undersöka), är ett mycket gott land.

8. Om Herren (Jahve) har sitt behag i (lutar sig mot, klänger sig fast vid) oss, då ska han föra oss till detta land och ge det till oss som ett land som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8].

9. Gör inte uppror mot Herren (Jahve), frukta inte heller för folket i landet, för de är bröd (som brödsmulor) för oss, deras försvar är avlägsnat från dem och Herren (Jahve) är med oss. Frukta inte för dem.”

10. Men hela församlingen talade om att stena dem med stenar, när Herrens (Jahves) härlighet visade sig i mötestältet för alla Israels söner.

11. Och Herren (Jahve) sa till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de låta bli att tro på mig, trots alla tecken som jag har gjort bland dem?

12. Jag ska slå dem med pest [grekiska översättningarn har ’död’] och fördärva (utrota) dem, och jag ska göra dig till ett större och mäktigare folk än dem.” [2 Mos 32:10]

13. Och Mose sa till Herren (Jahve): ”När egyptierna får höra, [och det kommer dom att göra] för du förde upp detta folk med din makt från dem [2 Mos 12-15],

14. ska de säga till invånarna i detta land, som har hört att Herren (Jahve) är mitt bland detta folk, liksom att du Herren (Jahve) låtit dig ses öga mot öga, att ditt moln [som representerar Guds närvaro] har stått över dem och du går framför dem i en molnpelare på dagen och i en eldpelare på natten [2 Mos 13:20-22].

15. Om du nu dödar detta folk (hebr. am) som en man, då kommer hednafolken (hebr. goj) som har hört om din ryktbarhet, att säga:

16. Eftersom Herren (Jahve) inte förmådde att föra detta folk in i landet som han med ed lovat dem, därför har han slaktat dem i öknen.

17. Och nu, jag ber dig, Herrens (Adonajs) makt, i enlighet med vad du har talat och sagt:

18. Herren (Jahve) är sen (långsam) till vrede [ordagrant: näsor – det vanligaste uttrycket för vrede är ”brinnande näsa”, men här står det bara näsor i plural] och rik på nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed), förlåter (lyfter bort) synd och överträdelse, men frikänner inte från skuld, men fastställer fädernas synd över deras söner, över tredje och över fjärde [led]. [2 Mos 20:5-6]

19. Förlåt, jag ber dig, detta folks synd efter din stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed), så som du har förlåtit detta folk från Egypten och till nu.”

20. Och Herren (Jahve) svarade. ”Jag har förlåtit i enlighet med ditt ord.

21. Och likväl (så sant som) jag lever och hela jorden är full av Herrens (Jahves) härlighet,

22. sannerligen, alla dessa män som har sett min härlighet och mina tecken som jag gjorde i Egypten och i öknen, men likväl har prövat mig dessa tio gånger, och inte lyssnat till min röst. [Talet tio är ett fullhetstal och kan här ses som att nu är deras överträdelser fullständiga, syndens mått är rågat, därför kommer nu domen som gör att den vuxna generation som lämnade Egypten inte får komma in i löfteslandet.]

23. Med säkerhet ska de inte se landet som jag med ed lovade till deras fäder, inte någon av dem som föraktat mig ska se det.

24. Men min tjänare Kaleb, eftersom en annan ande är i honom och han har följt mig helhjärtat, honom ska jag föra in i landet som han vandrade i, och hans säd ska besätta det. [Jos 15:13-19; Dom 1:9-15]

25. Nu vistas amalekiterna och kanaanéerna i dalen. Vänd i morgon och gå in i öknen på vägen mot Vasshavet (Röda havet).”

26. Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sa:

27. ”Hur länge ska jag stå ut med denna onda församling, som fortsätter att knota (klaga) mot mig? Jag har hört Israels söners knot (klagan) som de fortsätter att knota (klaga) mot mig.”

28. Säg till dem: ”Jag lever”, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), ”med säkerhet, som ni har talat (det ni har sagt) i mina öron, så ska jag göra mot er (agera i enlighet med era egna ord).

29. Era döda kroppar ska falla i denna öken, och alla de av er som blev räknade, efter hela ert antal, från 20 års ålder och uppåt, ni som har knotat (klagat) mot mig,

30. ni ska sannerligen inte komma in i landet, för vilket jag lyfte upp min hand så att jag skulle låta er bo där, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

31. Men era små, om vilka ni sa att de skulle bli ett byte, dem ska jag föra in och de ska känna landet som ni har förkastat.

32. Men för er ska era kroppar falla i denna öken.

33. Och era söner ska bli ökenvandrare i 40 år och ska bära er vilsenhet till dess era kroppar är förtärda i öknen.

34. Efter antalet som ni utforskat landet, 40 dagar – en dag för ett år – ska ni bära era synder, 40 år, och ni ska känna (vara intimt förtrogna med) mitt avståndstagande (min ovilja, hur jag hindrar och håller tillbaka er – hebr. tenoa). [Denna konsekvens handlar om en öppen rebbeliskhet mot Gud, ordet tenoa används bara här och i Job 33:10 och kommer från hebreiska verbet no som betyder att hindra, förbjuda och hålla tillbaka.]

35. Jag Herren (Jahve) har talat. Med säkerhet ska jag göra detta mot denna onda församling som har samlat ihop sig mot mig. I denna öken ska de förtäras och där ska de dö.”

36. Och männen som Mose sänt att utforska (hebr. tor) landet [för att visa på allt gott som Gud gett, se 4 Mos 13:2] och som, när de återvände, fick hela församlingen att knota (klaga) mot honom, genom att avlämna en ond rapport mot landet,

37. dessa män som avlämnade en ond rapport om landet, dog av pesten inför Herren (Jahve).

38. Men Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son förblev levande av dessa män som gått och utforska landet.

39. Och Mose talade dessa ord till Israels söner men folket sörjde mycket.

40. Och de steg upp tidigt på morgonen och gick upp på bergets topp och sa: ”Här är vi och ska gå upp till platsen som Herren (Jahve) har lovat, för vi har syndat.”

41. Men Mose sa: ”Varför överträder ni nu Herrens (Jahves) befallning? Det kommer inte att lyckas (ni får ingen framgång).

42. Gå inte upp för Herren (Jahve) är inte bland er, så att ni inte slås ner framför era fiender.

43. Det finns amalekiter och kanaanéer framför er och ni kommer att falla för svärd. Eftersom ni har vänt er bort från att följa (vänt ryggen till) Herren (Jahve) ska Herren (Jahve) inte vara med er.”

44. Men de dristade sig till (oöverlagt och högmodigt beslutade de sig; ordagrant ”de svällde” – hebr. afal) att gå upp på bergets topp, likväl lämnade inte Herrens (Jahves) förbundsark och Mose lägret.

45. Amalekiterna och kanaanéerna som bodde i bergsbygden kom ner och slog dem och slog ner dem ända till Chorma.