Ordspråksboken 18 SKB

1. Den som medvetet isolerar (separerar) sig [från Gud och människor], ger efter för sitt eget begär, och går emot all vishet (förnuftighet, klokhet).

2. En [oresonlig] dåre har ingen längtan efter förstånd (finner ingen glädje att söka insikt och vishet), han vill bara uttrycka sina egna åsikter.

3. Där en ogudaktig finns [på en plats, i ett sällskap, eller i djupen av sin ondska], där finns också förakt [av allt som är ärbart och rätt]. Inre brist på aktning leder till yttre tillrättavisning.

4. Orden i en människas mun är som djupa vatten [kan vara svåra att förstå, men en vis man bemödar sig att hämta upp dem, se Ords 20:5], källan till [Guds] vishet är som en flödande bäck [ren och livgivande].Onda läppar

5. Det är avskyvärt att ta den skyldiges parti (favorisera och upphöja honom i rättssalen), och på så vis ta bort rätten från den oskyldige (rättfärdige).

6. En dåres läppar kommer med [en oresonlig dåre vandrar rätt in i] strid (tvister, trätor) – ja, hans mun ropar efter slag (tigger om stryk).

7. En dåres mun blir hans undergång, hans läppar är en snara (fälla) för hans själ (liv, känslor, sinne, vilja).

8. Orden från en skvallrare (ryktesspridare) är som läckerbitar som slukas glupskt (med hast), de går in i kroppens innersta delar.Säkerhet

9. Den som är lat i sitt arbete (försummar det medvetet och inte ens försöker), är bror till den som förgör (vandaliserar, bryter ner, dödar). [Att bara släppa taget leder till undergång.]

10. Herrens (Jahves) namn är ett starkt torn, den rättfärdige skyndar (rusar) dit och är beskyddad [högt upp utom fara]. [Ords 29:25]

11. Den rikes tillgångar är hans mäktiga (välbefästa) borg, i hans egen inbillning (högfärd, stolthet, högmod) är den [hans tillgångar] en hög mur.

12. Högmod (arrogans, övermod) i människans hjärta går före fall (krasch, degradering), ödmjukhet (beskedlighet, ett hjärta som kan underordna sig Gud och människor) är vägen till ära (upphöjelse, respekt).

13. Den som svarar innan han hört alla fakta är dåraktig och får skämmas.

14. Människans ande stärker (uppehåller, ger näring åt) henne under fysisk sjukdom (smärta, problem), men en svag och bruten ande – vem kan bära den? [Under fysisk sjukdom finns hoppet och längtan efter att bli bättre, men under en depression är viljan att leva bruten.]

15. Hjärtat hos den som har omdöme (är förståndig) förvärvar (samlar, förökar sin) kunskap, och de visas öron söker alltid (lyssnar, begär, frågar) efter kunskap.

16. Gåvor öppnar vägen och leder en människa inför inflytelserika (stora) män.

17. Den som först lägger fram sin sak verkar ha rätt, tills hans motpart frågar ut honom.

18. Lottkastning sätter stopp för tvister (ordstrider, tävlan), och skiljer mellan oeniga, mäktiga (inflytelserika) män.

19. En broder som har blivit förolämpad (kränkt, förnärmad, stött) är som en stark (befäst) stad [orubblig och svår att vinna tillbaka], och strider (tvister, argument, påståenden) är som en regel (bom, tvärslå) på [porten till] en fästning (borg; ett torn).Ordets makt

20. Av sin muns frukt blir en människas mage mättad (fylld), av sina läppars skörd (avkastning) [både det goda och det onda] blir hon mättad (fylld).

21. Tungan har makt över död och liv, de som älskar [att bruka] den får [också] äta dess frukt. [Vers 20 och 21 hör ihop. Frukt talar om konsekvenser, se Matt 7:17. Med tungan formar vi vårt tal och vår bekännelse, se Ords 15:3-4; Matt 12:35; Rom 10:9; Jak 3:2-12.]

22. Den som finner (träffar, lär känna) en god hustru har fått något gott, och har vunnit Herrens (Jahves) välsignelse (fått en förmån given från Gud)

23. Den fattige talar bönfallande [ord] (ber om nåd), den rike svarar med hårda (aggressiva, sarkastiska, burdusa) [ord].

24. En man med [många] bekanta [en som försöker vara vän med hela världen] blir splittrad (bryts sönder), men det finns [verkligen] kärlek som är trofast (nära, tätt intill) [som liksom klänger sig fast] från en broder. [Vänskapskretsen, dvs. de som hör till de ”bekanta” (hebr. reaim; i pluralis) jämförs här med en verklig vän (maskulinum singularis). Hebreiskan har i andra strofen ordagrant verbet för att älska (ahav), dvs. någon som älskar eller har kärlek, men översätts här lite mer som ett verbalsubstantiv (kärlek kräver ju att någon älskar). Den vän som alltid älskar är Jesus, se Joh 15:14-15.]