Psaltaren 106 SKB
1. Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)! Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve), för han är god, för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek). [1 Krön 16:34; Ps 107:1; 118:1; 136:1]
2. Vem kan förklara Herrens (Jahves) mäktiga gärningar eller låta all hans lovprisning bli hörd?
3. Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som håller rätten [gör och skyddar det som är rätt], som alltid gör det rättfärdiga.
4. Kom ihåg mig Herre (Jahve) när du ger ditt folk nåd (hebr. ratson), tänk på mig när du ger frälsning,
5. så att jag får se framgången hos dina utvalda, så att jag får glädja mig i ditt folks (hebr. goj) glädje, så att jag får lovprisa med ditt arv (alla de som tillhör Herren).1. Israels synd och Guds trofasthet i Egypten
6. Vi har syndat med våra fäder [på samma sätt som de], vi har handlat orättfärdigt, vi har agerat ondskefullt.
7. Våra fäder i Egypten uppmärksammade inte dina under, de glömde din rikliga nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet), de var upproriska vid havet, ja vid Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet]. [Ps 78:13; 2 Mos 14-15]
8. Likväl frälste (räddade) han dem för sitt namns skull, för att han skulle göra sin mäktiga kraft känd.
9. Han tillrättavisade Vasshavet och det torkade upp; han ledde dem genom djupen liksom genom öknen.
10. Han frälste dem från hans hand som hatade dem; han återlöste (beskriver en frivillig handling) dem från deras fiendes hand.
11. Vattnet övertäckte deras åklagare [en beskrivning av farao och hans armé som utplånades fullständigt], inte en enda av dem undkom.
12. Sedan trodde de (Israels barn) hans ord, de sjöng hans lov.2. Israels synd och Guds trofasthet i öknen och på Horeb
13. Men de glömde snabbt vad han gjort, de inväntade inte hans råd och vägledning,
14. utan svävade ut i ohämmad lusta i öknen och prövade Gud (El) i vildmarken. [4 Mos 11]
15. Han gav dem vad de begärde men lät samtidigt deras själ (person – hebr. nefesh) bli mager. [Deras fysiska begär efter mat, frosseri, tillfredsställdes men på bekostnad av själens behov. Gud ville vara deras tillfredsställelse både fysiskt och själsligt, se 4 Mos 11:33-35]
16. De var avundsjuka på Mose i lägret och på Aron, Guds (Jahves) helige.
17. Jorden öppnade sig och slukade Datan och övertäckte Abirams avdelning. [4 Mos 16]
18. En eld tändes i deras avdelning, flamman brände upp de svaga.
19. De gjorde en kalv i Horeb (hebr. chorev) [annat namn på Sinai berg, se Ps 68:18] och tillbad en gjuten avgud. [2 Mos 32; 5 Mos 9:7-17]
20. På det viset bytte de ut sin ära mot bilden av en oxe som äter gräs.
21. De glömde bort Gud (El) deras frälsare som gjort stora ting för dem i Egypten,
22. förunderliga ting i Hams land [annat namn på Egypten efter Noas son Cham (Ham) vars ättlingar bosatt sig i Afrika], fruktansvärda ting vid Vasshavet.
23. Därför sa han [Gud] att han skulle förgöra dem. Om inte Mose, hans utvalde, hade ställt sig framför honom i gapet för att avvända hans vrede, skulle han ha förgjort dem. [2 Mos 32:30-33:23; 4 Mos 9:18-21]3. Israels synd och Guds trofasthet från Horeb till landet
24. Dessutom föraktade de det åtråvärda landet [Israel], de trodde inte på hans ord. [4 Mos 14:1-12]
25. De knotade i sina tält [5 Mos 1:27; 1 Kor 10:10], de lyssnade inte till Herrens (Jahves) röst.
26. Därför gav han dem sin ed att han skulle förgöra dem i öknen
27. och skingra deras ättlingar bland hednafolken och sprida ut dem i länderna [vilket skedde i exilen]. [4 Mos 14:27-35]
28. De gick i ok med Baal från Peor och åt offer från döda ting. [De åt förmodligen sådant som var offrat till avgudar, vilka här bokstavligt omnämns som döda ting, då de bara är skurna beläten.]
29. På det sättet retade och provocerade de honom med sina gärningar och en farsot bröt ut ibland dem.
30. Men Pinchas stod upp och ingrep så att farsoten stoppades. [4 Mos 25:6-9]
31. Det tillräknades honom som rättfärdighet, från generation till generation för evigt. [4 Mos 25:10-13; Mal 2:4-6]
32. Vid Merivas vatten framkallade de hans vrede [Ps 81:7; 95:8] och Mose fick bekymmer på grund av dem.
33. De förbittrade hans ande och han talade förhastat med sina läppar. [4 Mos 20:10-11]4. Israels synd och Guds trofasthet i landet
34. De förgjorde inte folken [olika fiender som krigade mot Israel under ökenvandringen] såsom Herren (Jahve) hade sagt till (befallt) dem att göra.
35. Tvärtom beblandade de sig med de andra hednafolken och lärde sig deras sätt [vanor och kulturyttringar, framför allt avgudadyrkan].
36. De tjänade deras avgudar, som blev en snara för dem.
37. De till och med offrade sina söner och döttrar till demonerna. [Alla slags gudar/avgudar utom Gud är manifestationer av olika demoner, se 3 Mos 18:21; 5 Mos 12:31; 2 Kung 16:1; 21:6; 23:10; Jer 7:31; Hes 16:20-21; 20:31; 1 Kor 10:20]
38. De utgöt oskyldigt blod, blodet av deras söner och döttrar, som de offrade till Kanaans avgudar [Jer 19:4], så landet blev ohelgat (orenat) genom blodet.
39. Så skändade de sig själva med sina handlingar, de prostituerade sig själva (var otrogna mot Gud) med sina gärningar.
40. Därför upptändes Herrens (Jahves) brinnande vrede mot sitt folk och han hatade sin arvedel.
41. Han utlämnade dem till hednafolken [alla länder dit de blev kringspridda] och de som hatade dem [judarna] regerade över dem.
42. Deras fiender förtryckte dem och de kuvades under deras händer.
43. Många gånger räddade han dem (ryckte han upp dem) men de fortsatte avsiktligt med sitt uppror och sjönk därför allt djupare i sin synd.
44. Trots det såg han till deras nöd när han hörde deras rop (på hjälp).
45. Han kom ihåg förbundet som han slutit med dem och ångrade sig (kände en sorg och agerade) i enlighet med hans överflödande, rika nåd (omsorgsfulla kärlek). [Ordet för att ”ångra” (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen ”inser att det var fel”. Betydelsen är både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]
46. Han gav dem medömkan (lät dem finna barmhärtighet och ömsint nåd) inför alla som tagit dem till fånga.Avslutande vädjan och lovprisning
47. Fräls oss Herre vår Gud (Jahve Elohim) och samla oss från hednafolken [dit de blivit utspridda] så att vi får tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt heliga namn och triumfera i din lovprisning. ______
48. Välsignad är Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim) från evighet till evighet, låt alla människor säga: amen, Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!