Psaltaren 109 SV1917

1. Mot förrädiska motståndare. För sångmästaren; av David; en psalm.  Min lovsångs Gud, tig icke.

2.  Ty sin ogudaktiga mun,      sin falska mun      hava de upplåtit mot mig,  de hava talat mot mig      med lögnaktig tunga.

3.  Med hätska ord      hava de omgivit mig,  de hava begynt strid      mot mig utan sak.

4.  Till lön för min kärlek      stå de mig emot,  men jag beder allenast.

5.  De hava bevisat mig      ont för gott  och hat för min kärlek.

6.  Låt en ogudaktig man träda upp emot honom,  och låt en åklagare stå på hans högra sida.

7.  När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig,  och hans bön vare synd.

8.  Blive hans dagar få,  hans ämbete tage en annan.

9.  Varde hans barn faderlösa  och hans hustru änka.

10.  Må hans barn alltid      gå husvilla och tigga  och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

11.  Må ockraren få i sin snara      allt vad han äger,  och må främmande plundra hans gods.

12.  Må ingen finnas,      som hyser misskund med honom,  och ingen, som förbarmar sig      över hans faderlösa.

13.  Hans framtid varde avskuren,  i nästa led vare sådanas      namn utplånat.

14.  Hans fäders missgärning      varde ihågkommen inför HERREN,  och hans moders synd      varde icke utplånad.

15.  Må den alltid stå      inför HERRENS ögon;  ja, sådana mäns åminnelse      må utrotas från jorden.

16.  Ty han tänkte ju icke      på att öva misskund,  utan förföljde den      som var betryckt och fattig  och den vilkens hjärta var bedrövat,      för att döda dem.

17.  Han älskade förbannelse,      och den kom över honom;  han hade icke behag till välsignelse,      och den blev fjärran ifrån honom.

18.  Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad,  och såsom vatten trängde den in i hans liv  och såsom olja in i hans ben.

19.  Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i,  och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

20.  Detta vare mina motståndares      lön från HERREN,  och deras som tala ont mot min själ.

21.  Men du, HERRE, Herre,  stå mig bi för ditt namn skull;  god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

22.  Ty jag är betryckt och fattig,  och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

23.  Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort;  jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

24.  Mina knän äro vacklande av fasta,  och min kropp förlorar sitt hull.

25.  Till smälek har jag blivit inför dem;  när de se mig, skaka de huvudet.

26.  Hjälp mig, HERRE, min Gud;  fräls mig efter din nåd;

27.  och må de förnimma att det är din hand,  att du, HERRE, har gjort det.

28.  Om de förbanna,      så välsigna du;  om de resa sig upp,      så komme de på skam,  men må din tjänare få glädja sig.

29.  Mina motståndare varde klädda i blygd  och höljda i skam såsom i en mantel.

30.  Min mun skall storligen  tacka HERREN;  mitt ibland många vill jag lova honom.

31.  Ty han står på den fattiges högra sida  för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.