Psaltaren 137 SV1917

1. Vid Babels floder.  Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

2.  I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

3.  Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

4.  Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

5.  Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

6.  Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

7.  Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

8.  Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

9.  Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.