Psaltaren 142 B2000

1. En dikt av David när han var i grottan. En bön.

2. Med hög röst ropar jag till Herren, med hög röst bönfaller jag Herren.

3. Jag utgjuter mina bekymmer för honom, till honom bär jag fram min nöd.

4. När modet sviker mig vet du hur jag har det ställt. På den väg jag vandrar gillrar de fällor för mig.

5. Jag ser mig omkring, men ingen bryr sig om mig. Ingenstans kan jag fly, ingen vill veta av mig.

6. Jag ropar till dig, Herre, jag säger: Du är min tillflykt, min lott i de levandes land.

7. Lyssna till min klagan, ty jag står utan hjälp. Rädda mig från förföljarna, ty de är starkare än jag.

8. För mig ut ur mitt fängelse, så att jag kan prisa ditt namn. De rättfärdiga samlas kring mig, ty du är god mot mig.