Support Us

1. En sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av David. En bön. När han var i grottan. [Troligtvis utspelar sig händelserna i Adullam strax sydväst om Jerusalem, se 1 Sam 22:1-5, men ett annat alternativ är Ein Gedi vid Döda havet, se 1 Sam 24. Se även Ps 57:1 som också nämner hur David flydde från Saul och var i grottan.] ______

2. Jag höjer min röst och ropar till Herren (Jahve), jag höjer min röst och ber till Herren (Jahve) om nåd (oförtjänt kärlek; favör).

3. Jag utgjuter min klagan (fundering, grubblar lågmält) inför honom, jag förklarar (kungör) min nöd (pressade situation).

4. När min ande försvagas i mig, känner du mina steg (min väg). På stigen (min välkända upptrampade gångväg) där jag går har de gömt en snara (fälla) för mig.

5. Titta på min högra hand och se, för det finns ingen som känner mig. Jag har ingenstans att fly, ingen bryr sig om (söker, frågar efter) min själ (mitt liv).

6. Jag har ropat till dig O, Herre (Jahve), jag har sagt: ”Du är min tillflykt, min del i de levandes land.”

7. Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop, för jag är djupt nedböjd, rädda (ryck bort) mig från mina förföljare för de är för starka för mig.

8. Befria mig (mitt liv, min själ) från fängelset (stängda dörrar), så att jag kan tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt namn. De rättfärdiga ska krönas för min skull, för du ska handla nåderikt och överflödande mot mig. [Det finns en tydlig messiansk anspelning i den sista versen. Genom Jesu försoningsverk får vi räknas som rättfärdiga och bli krönta för hans skull.]