Psaltaren 142 SV1917

1. Rop om räddning ifrån förföljares våld. En sång av David; en bön, när han var i grottan.

2.  Jag höjer min röst och ropar till HERREN,  jag höjer min röst och beder till HERREN.

3.  Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,  min nöd kungör jag för honom.

4.  När min ande försmäktar i mig,  är du den som känner min stig.  På den väg där jag skall gå  hava de lagt ut snaror för mig.

5.  Skåda på min högra sida och se:  där finnes ingen som kännes vid mig.  Ingen tillflykt återstår för mig,  ingen finnes, som frågar efter min själ.

6.  Jag ropar till dig, o HERRE,  jag säger: »Du är min tillflykt,  min del i de levandes land.»

7.  Akta på mitt rop,  ty jag är i stort elände;  rädda mig från mina förföljare,  ty de äro mig övermäktiga. [ (Psalms 142:8)  För min själ ut ur fängelset,  så att jag får prisa ditt namn.  Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,  när du gör väl mot mig. ]