Logo
🔍

Psaltaren 23 SKB

«

1. En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David. ______ Herren (Jahve) är min herde [kung, fåraherde]. Jag ska inte sakna någonting (inte lida någon brist). [I Israel och i Mellanöstern var begreppet herde en vanlig metafor för kungen, se 1 Kung 22:17; Jer 23:1; Hes 34:2. Herren beskrivs också som sitt folks herde, se Ps 80:2; 100:3. Ordet för herde är hebr. raah är ett verb ”att valla”. Ordet kommer från ”betesmark”. I ordet herde (att valla) finns funktionen att leda fåren till platser där fåren kan beta och dricka, något som psalmen tar upp i vers 2-3. Herdens funktion är också att försvara fåren från vilda djur, se vers 4. Att David i denna psalm diktar och sjunger ”min herde” visar vilken personlig relation han hade till Gud. I den andra raden har hebreiskan bara två ord: lo echsar, ordagrant ”jag ska inte sakna.” Denna korta fras, utan något objekt, beskriver en fullständig förtröstan på att Gud förser på livets alla områden.]

2. Vid gröna ängar (spirande betesmarker) låter han mig slå mig till ro (lägga mig ner). Intill lugna (stilla, rofyllda, trygga) vatten (ordagrant: ”invid vilans vatten”) leder han mig (ledsagar han mig varsamt). [Vis av erfarenhet visste David att man måste leda fåren till lugna friska källvatten. Strömmar och störtfloder utgör nämligen en livsfara för ett får – mer än de själva förstår. Samma ord för att leda (hebr. nahal) används av Jesaja när han beskriver hur Herren varsamt leder tackorna och bär lammen, se Jes 40:11.]

3. Min själ (hela min varelse; mitt liv) vederkvicker (förnyar, återupprättar) han och han leder (visar; går före och guidar) mig på rätta (rättfärdighetens) vägar (spår) [de av herdar välkända gamla lederna] för sitt namns [sitt eget goda ryktes; sin äras] skull. [Det hebreiska verbet för att vederkvicka, shuv, har innebörden att återställa och föra tillbaka. Verbet för att leda är inte samma som i vers 2, utan det mer generella nacha, som beskriver hur en fåraherde för fram sin hjord. I Mellanöstern drivs inte hjorden på bakifrån, utan herden går framför och leder den. Dessa två verb (shuv och nacha) är placerade intill varandra, centralt i versen. Tillsammans skapar de en helhetsprocess som skulle kunna översättas ”att bli förd tillbaka genom att låta sig ledas”. De hebreiska verbformerna som används förstärker att Gud känner till vårt bästa och leder oss tillbaka till källan gång på gång.]

4. Även om jag vandrar (om jag än skulle vandra) genom dödsskuggans dal (i den mörkaste ravin), så fruktar jag inget (kommer jag inte vara rädd för något) ont. För du är med mig. [Detta är psalmens centrum, och dess viktigaste budskap – Gud är med oavsett yttre omständigheter!] Din käpp [kortare klubba för att försvara fåren] och din stav [längre herdestav för att leda fåren, men även för att dra tillbaka ett får på väg åt fel håll] de tröstar mig [de får min sorg att vända till hoppfullt mod]. [Det hebreiska ordet för att trösta, nacham, härstammar ljudmässigt från en kraftig utandning som ger uttryck för sorg, medlidande och tröst. Det har en rik innebörd i sina olika verbformer, alltifrån att bli tröstad till att trösta, och inrymmer själva skeendet däremellan. Samma rot finns i Nahums och Nehemjas namn, dessa profeter vars namn och tjänst – som är sammanlänkade – också målar bilden av att trösta i sorgen och ingjuta hopp och mod. I denna psalm förstärks det kiastiska mönstret av att subjektet i temat växlar korsvis. I vers 2 ser David sig själv ur ett fårs perspektiv där herden leder honom till spirande betesmarker och lugna vatten. I vers 5 släcker han sin törst (med en bägare fylld till brädden) vid ett dukat bord. Även hebreiskans placering av verb och substantiv växlar mellan vers 2 och 5. Samma mänskliga perspektiv på Herrens ledning finns i vers 3-4, men övergår i vers 4c återigen till att ha ett fårs perspektiv.]

5. Du bereder ett bord (dukar upp till en festmåltid) mitt framför ögonen på mina fiender. Du smörjer mitt huvud med [helande, välbehaglig] olja, min bägare är fylld till brädden (flödar över). [Att smörja någons huvud var dels en akt av gästfrihet för att få gästen att koppla av, fåraherden smorde också fårens huvud för att läka sår.]

6. Ja [ja, så är det verkligen], din godhet och nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed) ska förfölja (energiskt följa; fortsätta att oavbrutet jaga) mig varje dag (alla dagar) i mitt liv. Jag vill återvända till (återupprättad vill jag bo i) Herrens (Jahves) hus alla mina dagar (ordagrant: ”till dagars längd”). [Versen inleds på hebreiska med ach som betyder ja, sannerligen, endast eller bara. David som genom hela sitt liv upplevt Herrens godhet och nåd, är förvissad om att Herren ska fortsätta att följa honom. Detta förstärks ytterligare genom att ordet som normalt används för att jaga, förfölja och rusa efter någon används. Det är inte hans fiender som har tagit upp jakten på honom (Ps 7:6; 31:16; 143:3), utan bara den gode herdens godhet och nåd som inte släpper honom ur sikte (Joh 10:11). Ordet för att återvända, shuv (som också används i vers 3 och översätts med vederkvicker), har en rik innebörd och talar här om någon som gång på gång kommer till templet för att tillbe i Herrens hus. Prepositionen bet gör att det ordagrant blir ”och återvända i huset Herrens”. På Davids tid syftade ”Herrens hus” på tabernaklet (2 Sam 6:12, 17) medan nästa generation förknippade termen med Salomos tempel (2 Krön 5:1). Även om man inte rent fysiskt bodde i templet (som leviterna gjorde under tjänstgöringen), kan det ändå betyda att det var här man kände sig som hemma. En del lägger till en vokal och ser istället ordet jashav, något som översättarna av Septuaginta troligtvis gjort eftersom de skriver ”att slå sig ner/bosätta sig”. Betydelsen blir då densamma som i Ps 27:4, dvs. att ha sitt hjärtas hemvist och boning hos Herren i templet.]

»