Psaltaren 39 SKB

1. Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias ”den strålande morgonstjärnan”, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Till (för) Jedutun. En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David. [Jedutun var en av de tre stora sångledarna på David och Salomos tid, se 1 Krön 16:41, 42; 2 Krön 5:12. Han omnämns i tre psalmer, denna och Ps 62:1; 77:1. Det finns även en Jedutun några hundra år senare på Josias tid, se 2 Krön 35:15. Namnet kommer från ordet jada som betyder ”prisa”. Frasen ”för Jedutun” betyder ordagrant ”för lovprisning”. Inom judendomen tolkas det som om det rör en viss typ av instrument som Jedutun använde. På samma sätt som olika artister förknippas med olika musikstilar idag, kan frasen indikera en speciell känsla eller stil som Jedutun och hans kör hade.] ______Jag var tyst

2. Jag sa: ”jag ska vaka över mina vägar (mitt liv, mina beslut), så att jag inte syndar med min tunga; jag ska tygla (sätta munkavle för) min mun, så länge den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) är framför mig (i min närhet).”

3. Jag blev stum (bunden), i tystnad (stilla) [inför mina fiender], jag sa ingenting, inget gott. [Psalmen inleds med att David har beslutat sig för att vara tyst, i alla fall för en period. Även om det finns uppmaningar i Ordspråksboken att avhålla sig från att tala är beslutet att vara helt tyst ett ovanligt förhållningssätt. Lovprisning i Psaltaren karaktäriseras av att skapa ljud. Psaltaren avslutas med att allt som andas ska prisa Herren, se Ps 150:6! Frasen ”inget gott” kan antingen tolkas som att David höll tillbaka och inte ens sa det som var gott. Det kan också vara en beskrivning att när han var tyst, så var det inte något gott. Utifrån fortsättningen verkar frasen beskriva att det inte var bra att vara tyst.] Min smärta, den upprördes,

4. mitt hjärta blev brinnande inom mig (jag blev arg på insidan). När jag mumlade (tänkte på det) brann en eld, jag talade med min tunga.Lär mig förstå att mina dagar är räknade

5. Hjälp mig att förstå mitt slut (att jag en gång ska dö), Herre (Jahve), att mina dagar snart är räknade, låt mig inse hur kort (flyktigt) mitt liv är. [Hjälp mig att ta tillvara varje dag.]

6. Se, mina dagar är som några korta handsbredder. [Dåtidens minsta längdmått, bredden av fyra fingrar, ca 8-9 cm.] En människas livslängd är ingenting från ditt perspektiv. Ja (det är verkligen så att), även i sina bästa dagar [när allt verkar säkert och lugnt] är människan ändå bara en vindfläkt (något kort, flyktigt; fåfänglighet – hebr. hevel). [En livslängd är bara ett andetag. Jesus använder liknande liknelser, se Matt 6:26-30; Luk 12:24-26.] Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

7. [Refräng:] Ja (det är verkligen så att), människorna passerar genom livet som en skuggbild (som i ett stumt skådespel). Ja (det är verkligen så att), de samlar på sig värdelösa rikedomar utan att veta vem som en gång ska få dem.Gud – du är mitt enda hopp

8. Så nu, vad ska jag sträva efter (vänta på, sätta mitt hopp till) Herre (Adonaj, fokus på Guds storhet och makt)? Du är mitt enda hopp (jag ser med förväntan fram mot vad du ska göra)! [Det finns en parallellism och en kontrast mellan de två raderna i vers 8. Verbet qavah, översatt ”sträva efter”, i första raden och substantivet tohelet, översatt ”hopp” i andra raden är synonymer. Men de används som en kontrast. Först ställs en fråga vad en människa ska söka och sträva efter. Svaret på den gavs i föregående vers och visade sig vara ingenting. Denna värld är en skuggbild och samlade rikedomar försvinner, se vers 7. Det krävs ett paradigmskifte och psalmisten skiftar från ”vad” till ”vem”. Istället för att vänta på någonting materiellt vänds hoppet till en person. Insikten om att livet är kort ger inte slutsatsen att försöka njuta av det så mycket man kan så länge man kan. Istället leder det till Gud. Han ger fullständig tillfredsställelse både i detta jordeliv och i evighet.]

9. Rädda (ryck bort) mig från mina överträdelser (medveten rebelliskhet mot Gud), låt mig inte bli hånad (förnedrad) av dårar (oförnuftiga).

10. [Nu återgår temat till orsaken till tystnaden i vers 2-3, ordet ”stum” från vers 3 upprepas.] Jag är stum (bunden), öppnar inte min mun, för det är du som har gjort det.

11. Vänd bort din plåga från mig, jag går snart under på grund av din tillrättavisning (din hands slag).

12. När du tuktar någon för hans skuld (synd), och förtär som en mal det han älskar. [Refräng:] Ja (det är verkligen så att), alla människor är bara ett andetag (som en vindpust; fåfänglighet). [I vers 7, efter ordet selah kom en refräng, nu upprepas samma tanke dock före ordet Selah. I vers 7 talades om rikedomar. Det var vanligt att man byggde förrådsbyggnader för att samla dåtidens investeringar som var konstföremål i metall som rostade, och dyrbara kläder som mal förstörde. Jesus använder samma bild av den jordiska rikedomens flyktighet som rostar och mal äter upp, se Matt 6:19-21.] Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]Bön

13. Hör min bön, o Herre (Jahve), lyssna på (vänd ditt öra till) mitt rop (i kval, djup vånda), var inte tyst vid mina tårar; för jag är en främling hos dig, en temporär gäst som alla mina förfäder. [Det finns ett rabbinskt uttryck som beskriver tre typer av böner, i ökad grad av intensitet: tyst bön, bönerop med hög röst och slutligen tårar. Tårarna är det starkaste uttrycket för bön. Det finns ingen stängd dörr som inte tårar kan tränga igenom står det i en kommentar i Mishna (den judiska tolkningarna av Torah) se Berachot 32b. Uttrycket ”främlingar och gäster” har sitt ursprung från 1 Mos 23:4, där Abraham köper ett markområde i Hebron för att begrava sin hustru Sarah. Gäst och främling beskriver också människans flyktighet och korta tid på jorden, se 1 Krön 29:15; Heb 11:13; 1 Pet 2:11. I 3 Mos 25:23 äger Gud landet och israeliterna är ”främlingar och gäster hos Gud”. Utifrån hela sammanhanget i hela kapitlet i 3 Mos 25 framträder ännu en poäng. På samma sätt som israeliterna skulle ta hand om främlingen finns en önskan hos David att Gud ska ta hand om honom.]

14. Vänd bort din blick från mig, så jag kan le igen, innan jag går bort och inte finns mer [innan jag dör, och inte finns kvar på jorden]. [Paradoxalt är psalmens sista önskan att Herren ska vända bort sin blick från David. Det verkar motsäga önskan i vers 13 om att höra hans bön och se hans tårar. Dock förstår vi att David rannsakar sig själv och sin skuld, se vers 9. Det finns likheter med Job som har samma önskan om att Gud inte ska se, syna och pröva, se Job 7:19; 9:27; 10:20; 14:6. Herrens hand som tillrättavisade i vers 11 var olidlig, så David önskar en lättnad. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter ”låt mig gå” och ”bespara mig” din blick. Innebörden är troligtvis ett uttryck för att han nu tycker att det räcker med prövningar. Det är intressant att i nästa psalm befinner sig David i en djup mörk grop, oförmögen att ta sig upp själv. Där griper Gud in och lyfter upp honom och ger honom en ny sång, se Ps 40:1-4. Den första boken i Psaltaren, psalm 1-41, närmar sig sitt slut. På samma sätt som den ofta handlar om Davids liv, handlar flera av dessa sista Psalmer om Davids ålderdom och sjukdomar, se Ps 37:25; 38:4, 8, 11. Psalmen har konstaterat att livet är kort. David har accepterat döden, men det betyder inte att han ger efter för hopplöshet. Det finns en önskan och bön att få glädja sig åt livet och få ”le” igen. Eftersom israeliterna hade en tro på människans fortsatta existens i dödsriket, Sheol, är det inte troligt att de sista orden ”jag inte finns mer” skulle syfta på ett tillstånd av icke-existens. Bibeln är tydlig med att det finns en dubbel utgång, evigt liv och evig död, se Dan 12:2; Matt 25:46; Joh 3:16. Psalmen avslutas med en önskan om Guds ingripande här medan David ännu levde, se Ps 6:5-6.]