Psaltaren 40 SV1917

1. Tacksägelse och bön. Det rätta offret. För sångmästaren; av David; en psalm.

2.  Stadigt förbidade jag HERREN,      och han böjde sig till mig  och hörde mitt rop.

3.  Han drog mig upp ur fördärvets grop,      ur den djupa dyn;  han ställde mina fötter på en klippa,      han gjorde mina steg fasta;

4.  han lade i min mun en ny sång,      en lovsång till vår Gud.  Det skola många se och varda häpna,      och skola förtrösta på HERREN.

5.  Säll är den man som sätter      sin förtröstan till HERREN;  och icke vänder sig till dem som äro stolta      och vika av i lögn.

6.  Stora äro de under du har gjort,      HERRE, min Gud,  och de tankar du har tänkt för oss;      dig är intet likt.  Jag ville förkunna dem och tala om dem,      men de stå icke till att räkna.

7.  Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag  -- öppna öron har du givit mig --  brännoffer och syndoffer begär du icke.

8.  Därför säger jag: »Se, jag kommer;  i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.

9.  Att göra din vilja, min Gud, är min lust,  och din lag är i mitt hjärta.»

10.  Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet      i den stora församlingen;  se, jag tillsluter icke mina läppar;      du, HERRE, vet det.

11.  Din rättfärdighet fördöljer jag icke      i mitt hjärta,  om din trohet och din frälsning talar jag;  jag förtiger icke din nåd och din trofasthet      för den stora församlingen.

12.  Du, HERRE, skall icke tillsluta      din barmhärtighet för mig;  din nåd och din trofasthet      må alltid bevara mig.

13.  Ty lidanden omvärva mig,      flera än jag kan räkna;  mina missgärningar hava tagit mig fatt,      så att jag icke kan se;  de äro flera än håren på mitt huvud,      och mitt mod har övergivit mig.

14.  Värdes, o HERRE, rädda mig;  HERRE, skynda till min hjälp.

15.  Må alla de komma på skam och varda utskämda,  som stå efter mitt liv för att förgöra det;  må de vika tillbaka och blygas,      som önska min ofärd.

16.  Må de häpna i sin skam,  som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»

17.  Men alla de som söka dig må fröjdas      och vara glada i dig;  de som åstunda din frälsning säge alltid:      »Lovad vare HERREN!» [ (Psalms 40:18)  Är jag ock betryckt och fattig,      Herren sörjer dock för mig.  Min hjälp och min befriare är du;      min Gud, dröj icke. ]