Psaltaren 41 SV1917

1. Klagan under nöd och förföljelse. För sångmästaren; en psalm av David.

2.  Säll är den som låter sig vårda om den arme;  honom skall HERREN hjälpa      på olyckans dag.

3.  HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv,      han skall prisas säll i landet.  Icke skall du överlämna honom      åt hans fienders vilja!

4.  HERREN skall på sjukbädden      stå honom bi;  vid hans krankhet förvandlar du      alldeles hans läger.

5.  Så säger jag då: HERRE;      var du mig nådig;  hela du min själ,      ty jag har syndat mot dig.

6.  Mina fiender tala      vad ont är mot mig:  »När skall han dö      och hans namn förgås?»

7.  Kommer någon och besöker mig,      så talar han falskhet;  hans hjärta samlar åt honom      vad ondskefullt är;  sedan går han ut och talar därom.

8.  De som hata mig tassla alla      med varandra mot mig;  de tänka ut mot mig      det som är mig till skada.

9.  »Ohjälplig ofärd      har drabbat honom,  han som ligger där      skall icke mer stå upp.»

10.  Ja, också min vän,      som jag litade på,  han som åt mitt bröd,      lyfter nu mot mig sin häl.

11.  Men du, HERRE,      var mig nådig och upprätta mig,      så vill jag vedergälla dem.

12.  Att du har behag till mig,      det vet jag därav  att min fiende icke      får jubla över mig.

13.  Ty mig uppehåller du,      för min ostrafflighets skull,  och låter mig stå      inför ditt ansikte evinnerligen.               ---- [ (Psalms 41:14) Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, Amen.          Den bedrövades och förföljdes längtan                      till Guds hus. ]