Psaltaren 47 SKB

1. Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias ”den strålande morgonstjärnan”, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Av Korachs söner, en psalm (sång ackompanjerad på strängar). ______Del 1

2. Alla folk, klappa [era] händer (applådera)! Ropa till Gud (Elohim) med jublande [hög] röst [väsnas triumferande inför honom]! [En ordagrann översättning från hebreiskan lyder ”Alla folk, klappa hand!”. Det är en uppmaning att stå enade i lovprisning inför Gud. Ordet för ljud/röst (hebr. qol) beskriver ofta ett högt rop, en signal eller buller. Det används även om shofarhornets stötar i vers 6, och ramar in psalmens första sektion tillsammans med ordet för jubel (hebr. rua), som också används i vers 2 och 6.]

3. För Herren (Jahve) den Högste (Elion) [som regerar över alla folk] är värd att fruktas (vördas, högaktas), han är en stor kung över hela jorden.

4. Han lägger (talar – hebr. davar) [och genom hans ord tvingas] folk under oss, och hednafolk (länder) under våra fötter. [Det vanliga hebreiska ordet för tala (hebr. davar) används här. Ordet har att göra med kommunikation men har en bredare betydelse i att skapa och orsaka följdeffekter. En del ser att ordet här och i Ps 18:48 är en homonym – ett ord som stavas likadant men har en annan betydelse. Det kan vara så, men oavsett finns kopplingen till ”att tala” i betydelsen att ”regera”. I Uppenbarelseboken har Jesus ett svärd i sin mun. Där och på flera ställen finns samma koppling mellan ord och makt, se Jes 2:3-4; Upp 1:16; 19:15. Den omedelbara kontexten och den troliga associationen för de som sjöng psalmen i templet är hur Gud var med israeliterna när de intog Kanaans land. Samtidigt pekar den hebreiska verbformen i dessa verser på något som sker nu men som kommer att fullbordas i framtiden.]

5. Han utväljer åt oss vår arvedel [vårt landområde, landet Israel, se Ps 105:11; 135:12; 136:21-22], Jakobs upphöjdhet [Juda bergsbygd] som han älskar [Mal 1:1-3; Rom 9:13]. Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

6. Gud har farit upp (blivit upphöjd) under [ett larmande] jubel (härskri), Herren (Jahve), under [det höga] ljudet (rösten – hebr. qol) av shofar (horn, basun). [Samma hebreiska ord för att fara/gå upp finns även i vers 10 och kan beskriva en kungs seger/kröning. I psalmens kontext har Gud stigit ned för att rädda sitt folk och när han stiger tillbaka upp på sin tron förtjänar han lovprisning, se även Ps 68:19; 98:6. Texten anspelar även på hur Herren steg ner på Sinai berg, se 2 Mos 19:16, 20. Här finns även en profetisk koppling till hur Jesus steg ned i ödmjukhet och vann segern på korset, se även Joh 3:13; Ef 4:9; 1 Thess 4:16-17.]Del 2

7. Lovsjung Gud (Elohim), lovsjung, lovsjung vår Kung, lovsjung.

8. För Gud (Elohim) är kung över hela jorden, lovsjung med en välskriven sång (undervisning, vishet – hebr. maskil). [Betydelsen av det hebreiska ordet maskil är osäker. Ordet kommer från ett verb med betydelsen att vara vis, och då att komma fram till ett rätt praktiskt beslut i komplexa situationer. Det har att göra med vishet men kan också vara en musikalisk term eller även kunna betyda ”en välskriven sång”. Följande tretton psalmer har detta ord i sin titel, se Ps 32:1; 42:1; 44:1; 45:1; 52:1; 53:1; 54:1; 55:1; 74:1; 78:1; 88:1; 89:1; 142:1. I Den första av dessa ”vishetspsalmer” sätts tonen: Rikt välsignad är den vars överträdelser förlåtits, vars synd är utplånad, se Ps 31:1.]

9. Gud (Elohim) regerar (är kung) över hedningarna, Gud (Elohim) har satt sig på sin heliga tron.

10. Folkens furstar (ädla, villiga tjänare) har samlats, tillsammans med Abrahams Guds folk [som alla folk ska bli välsignade i, se 1 Mos 12:1-3]. För jordens sköldar [folkens furstar; ledare som beskyddar, se även Ps 84:10-11] tillhör Gud, mäktigt (högt) har han gått upp (blivit upphöjd)! [Ordet ”gått upp” är samma hebreiska ord alah som i ”farit upp” i vers 6. Det tredje och sista ”för” i psalmen förstärker Guds allmakt. Hedningar och judar förenas som ett folk, se Upp 21:24.]