Psaltaren 53 SKB

1. Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias ”den strålande morgonstjärnan”, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Till Mahalát. En undervisning (instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av (till) David. [Ordet mahalát finns bara här och i inledningen till Psalm 88, se Ps 88:1. Troligtvis har det att göra med sorg, och indikerar en sorgsen melodi.] ______

2. Dåren (den moraliskt förtvinade, den som är på väg att tyna bort) säger i sitt hjärta (till sig själv): ”Det finns ingen Gud (han bryr sig inte).” [Ps 10:4] De [människor som inte vill veta av Gud] är fördärvade (förstörda, som ödelagda städer), de har begått avskyvärda handlingar, ingen gör det goda. [Ordet ”fördärvade” används första gången om tillståndet på jorden innan syndafloden, se 1 Mos 6:11.]

3. Gud (Elohim) skådar ner från himlen på människosläktet (Adams barn), för att se om det finns någon som är förståndig (lever vist), någon som frågar efter (söker, tar sin tillflykt till, ofta träder fram inför) Gud. [Även denna vers för tankarna tillbaka till Första Mosebok och hur Gud kom ner för att se vad människorna gjorde när de byggde Babels torn, se 1 Mos 11:5.]

4. Alla har vikit av [från den rätta vägen, söker inte Gud], tillsammans, alla har blivit moraliskt korrupta (har de härsknat och stinker); ingen gör det som är rätt, inte en enda en. [Paulus citerar från denna vers, se Rom 3:10-12. Den leder till slutsatsen att ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” Ordet för ”har blivit moraliskt korrupta”, hebreiska alach, är ovanligt. Det återfinns bara i parallellpsalmen Ps 14:3 och i Job 15:16. Det används om mjölk som blivit sur och kött som ruttnar, men också om moraliskt förfall. Människan var god från början, men har blivit moraliskt fördärvad. Kontrasten förstärks också av att första ordet är ”alla” och det sista är det lägsta antalet ett, och inte ens ”en enda”. Se också Matt 5:13; Rom 1:22; Kol 4:6.]

5. Förstår de ingenting (lär de sig aldrig), de som gör det onda? De äter (förtär) mitt folk på samma sätt som de äter (förtär) bröd, de ropar inte (höjer inte sin röst i bön) till Gud (Elohim). [Lika naturligt och alldagligt som att äta bröd, slukar och förgör dessa onda Guds folk. De söker inte Herren, de förkastar Guds existens och hans sanningar.]

6. Där står de, helt skräckslagna (ordagrant ”förskräckta förskräcks de”), utan att det finns något att vara rädd för eftersom Gud (Elohim) har skingrat benen (låtit dem försvinna) på dem som belägrade dig, du har fått dem att skämmas eftersom Gud har förkastat dem. [Det är här i denna vers den största skillnaden är mellan Psalm 14 och 53, se Ps 14:5. I Psalm 14 fanns en förvissning om att Gud skulle skydda de rättfärdiga. Här är det profetiska löftet fullbordat, deras ben är skingrade och de är förkastade av Gud.]

7. O, att Israels frälsning skulle komma från Sion [poetisk bild på Jerusalem, platsen för Guds närvaro]. När Gud (Elohim) vänder sitt folks öde (återupprättar sitt folk, för dem tillbaka från fångenskap), då ska Jakob jubla och Israel glädjas!