Psaltaren 56 SV1917

1. Förtröstansfull bön under förföljelse. För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat.

2.  Var mig nådig, o Gud,      ty människor stå mig efter livet;  beständigt tränga mig stridsmän.

3.  Mina förföljare stå mig beständigt efter livet;  ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

4.  Men när fruktan kommer över mig,  sätter jag min förtröstan på dig.

5.  Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord,  på Gud förtröstar jag och skall icke frukta;  vad kan det som är kött göra mig?

6.  Beständigt förbittra de livet för mig,  alla deras tankar gå ut på att skada mig.

7.  De rota sig samman, de lägga försåt,  de vakta på mina steg,      ty de stå efter mitt liv.

8.  Skulle de räddas med all sin ondska?  Nej, slå ned folken,      Gud, i din vrede.

9.  Du har räknat min flykts dagar.  Samla mina tårar i din lägel;      de stå ju i din bok.

10.  Så måste då mina fiender vika tillbaka      på den dag då jag ropar;  det vet jag, att Gud står mig bi.

11.  Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord;  med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

12.  På Gud förtröstar jag och skall icke frukta;  vad kunna människor göra mig?

13.  Jag har löften att infria till dig, o Gud;  jag vill betala dig lovoffer. [ (Psalms 56:14)  Ty du har räddat min själ från döden,  ja, mina fötter ifrån fall,  så att jag kan vandra inför Gud      i de levandes ljus. ]