Psaltaren 62 SV1917

1. Allenast hos Gud är frälsning. För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

2.  Allenast hos Gud söker min själ sin ro;      från honom kommer min frälsning.

3.  Allenast han är min klippa och min frälsning,      min borg, jag skall ej mycket vackla.

4.  Huru länge viljen I rasa mot denne man,      samfällt slå honom ned,  såsom vore han en lutande vägg,      en sönderbräckt mur?

5.  De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd,      de hava behag till lögn;  med munnen välsigna de,      men i sitt innersta förbanna de.  Sela.

6.  Allenast i Gud må du hava din ro, min själ;      ty från honom kommer mitt hopp.

7.  Allenast han är min klippa och min frälsning,      min borg, jag skall icke vackla.

8.  Hos Gud är min frälsning och min ära;  min starka klippa,      min tillflykt har jag i Gud.

9.  Förtrösta på honom      alltid, du folk;  utgjuten för honom edra hjärtan.  Gud är vår tillflykt.  Sela.

10.  Allenast ett intet äro människors barn,      myndiga herrar fåfänglighet;  i vågskålen äro de för lätta,      mindre än intet äro de allasammans.

11.  Förliten eder icke på orätt vinning,      sätten icke ett fåfängligt hopp till rov:  om ock eder rikedom växer,      så akten icke därpå.

12.  En gång har Gud sagt det,      ja, två gånger har jag hört det,  att hos Gud är makten; [ (Psalms 62:13)      och hos dig, Herre, är nåd.  Ty du vedergäller      var och en efter hans gärningar. ]