Psaltaren 72 SV1917
1. Bön om välsignelse över Guds folks konung. Av Salomo. Gud, giv åt konungen dina rätter och din rättfärdighet åt konungasonen.
2. Han döme ditt folk med rättfärdighet och dina betryckta med rätt.
3. Bergen bäre frid åt folket, så ock höjderna, genom rättfärdighet.
4. Han skaffe rätt åt de betryckta i folket, han frälse de fattiga och krosse förtryckaren.
5. Dig frukte man, så länge solen varar, och så länge månen skiner, från släkte till släkte.
6. Han vare lik regnet som faller på ängen, lik en regnskur som vattnar jorden.
7. I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes.
8. Må han härska från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.
9. För honom buge sig öknens inbyggare, och hans fiender slicke stoftet.
10. Konungarna från Tarsis och havsländerna hembäre skänker, konungarna av Saba och Seba bäre fram gåvor.
11. Ja, alla konungar falle ned för honom, alla hedningar tjäne honom.
12. Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte och den som ingen hjälpare har.
13. Han skall vara mild mot den arme och fattige; de fattigas själar skall han frälsa.
14. Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.
15. Må han leva; må man föra till honom guld från Saba. Ständigt bedje man för honom, alltid välsigne man honom.
16. Ymnigt växe säden i landet, ända till bergens topp; dess frukt må susa likasom Libanons skog; och folk blomstre upp i städerna såsom örter på marken.
17. Hans namn förblive evinnerligen; så länge solen skiner, fortplante sig hans namn. Och i honom välsigne man sig; alla hedningar prise honom säll.
18. Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under!
19. Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden vare full av hans ära! Amen, Amen.
20. Slut på Davids, Isais sons, böner. Den frommes tröst vid de ogudaktigas lycka.