Psaltaren 78 SFB15

1. En vishetspsalm av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning, vänd era öron till min muns ord!

2. Jag vill öppna min mun för att tala visdomsord, lägga fram gåtor från gången tid.

3. Vad vi har hört och lärt känna, vad våra fäder berättat för oss

4. vill vi inte dölja för deras barn. För det kommande släktet förkunnar vi Herrens lov, hans makt och de under han gjort.

5. Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob, han gav sin undervisning i Israel och befallde våra fäder att lära ut den till sina barn,

6. så att den blev känd för det kommande släktet, de barn som skulle födas. De i sin tur skulle berätta för sina barn,

7. så att de sätter sitt hopp till Gud och inte glömmer Guds gärningar utan följer hans bud.

8. De ska inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte med opålitligt hjärta och en ande trolös mot Gud.

9. Efraims söner, beväpnade bågskyttar, vände på stridens dag.

10. De höll inte Guds förbund utan vägrade följa hans lag,

11. de glömde hans gärningar och undren han visat dem.

12. Inför deras fäder hade han gjort under i Egyptens land, på Soans mark.

13. Han klöv havet och förde dem igenom, han lät vattnet stå som en mur.

14. Han ledde dem med molnskyn om dagen och med eldsken hela natten.

15. Han klöv klippor i öknen och lät dem dricka som ur väldiga hav,

16. han lät bäckar rinna fram ur klippan och vatten skölja ner som strömmar.

17. Men de fortsatte att synda mot honom, de gjorde uppror mot den Högste i öknen.

18. De frestade Gud i sina hjärtan genom att kräva mat efter sitt begär.

19. De talade mot Gud, de sade: "Kan Gud duka ett bord i öknen?

20. Visst slog han klippan så att vattnet flödade och bäckar strömmade fram, men kan han också ge bröd eller skaffa kött åt sitt folk?"

21. När Herren hörde det blev han vred. Eld blossade upp mot Jakob, vrede vällde fram mot Israel,

22. för de trodde inte på Gud och litade inte på hans frälsning.

23. Ändå gav han befallning åt skyarna i höjden och öppnade himlens portar.

24. Han lät manna regna över dem till mat och gav dem säd från himlen.

25. Människor fick äta änglars bröd, han sände dem mat så att de blev mätta.

26. Han lät östanvinden komma från himlen och styrde sunnanvinden dit med sin makt.

27. Han lät kött regna över dem som stoft, bevingade fåglar som havets sand.

28. Han lät dem falla mitt i deras läger, runt omkring deras boningar.

29. De åt och blev övermätta, han lät dem få vad de haft begär till.

30. Men innan de släckt sitt begär, medan maten ännu var i deras mun,

31. kom Guds vrede över dem. Han dödade bland de starkaste och slog ner Israels utvalda män.

32. Ändå fortsatte de att synda och trodde inte på hans under.

33. Då lät han deras dagar försvinna i tomhet och deras år i plötslig skräck.

34. När han dräpte dem frågade de efter honom, de vände om och sökte Gud.

35. De mindes att Gud är deras klippa, att Gud den Högste är deras befriare.

36. De försökte bedra honom med sina ord, de ljög för honom med sin tunga.

37. Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom, de var inte trogna mot hans förbund.

38. Men han är barmhärtig och försonar skuld, han vill inte förgöra. Ofta höll han tillbaka sin vrede och lät inte hela sin glöd bryta fram.

39. Han tänkte på att de bara är kött, en vind som försvinner och inte kommer åter.

40. Hur ofta trotsade de honom inte i öknen och bedrövade honom i ödemarken!

41. Gång på gång frestade de Gud och kränkte Israels Helige.

42. De kom inte ihåg hans hand eller dagen då han befriade dem från fienden,

43. då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.

44. Han förvandlade deras floder till blod så att de inte kunde dricka ur bäckarna.

45. Han sände flugsvärmar som förtärde dem och grodor som förstörde för dem,

46. han gav deras gröda åt larver och deras skördar åt gräshoppor.

47. Han slog deras vinstockar med hagel och deras fikonträd med skyfall,

48. han utlämnade deras boskap åt hagel och deras hjordar åt blixtar.

49. Han sände över dem sin vredesglöd, harm, vrede och nöd, en skara av olycksänglar.

50. Han gav fritt utlopp åt sin vrede, han skonade inte deras själ från döden utan utlämnade deras liv åt pesten.

51. Han slog allt förstfött i Egypten, livskraftens förstling i Hams hyddor.

52. Han lät sitt folk bryta upp som en fårflock och förde dem som en hjord genom öknen.

53. Han ledde dem tryggt, de behövde inte vara rädda, deras fiender svaldes av havet.

54. Han förde dem till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade vunnit.

55. Han fördrev hednafolken framför dem, han gav dem deras land som arvedel och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

56. Men de trotsade och frestade Gud den Högste, de höll inte fast vid hans vittnesbörd.

57. De vek trolöst tillbaka som sina fäder, de gav vika som en opålitlig båge.

58. De väckte hans vrede med sina offerhöjder och kränkte honom med sina avgudabilder.

59. Gud hörde det och blev vred, han förkastade Israel med all kraft.

60. Han övergav sin boning i Shilo, det tält han rest bland människorna.

61. Han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.

62. Sitt folk utlämnade han åt svärdet, han blev vred på sin arvedel.

63. Deras unga män förtärdes av eld, deras unga kvinnor blev utan brudsång.

64. Deras präster föll för svärd, deras änkor kunde inte hålla dödsklagan.

65. Då vaknade Herren som ur sömn, som en hjälte bedövad av vin.

66. Han slog tillbaka sina fiender och drog evig skam över dem.

67. Han förkastade Josefs hydda och utvalde inte Efraims stam,

68. men Juda stam utvalde han, Sions berg som han älskar.

69. Han byggde sin helgedom hög som himlen, grundade den likt jorden för evigt.

70. Han utvalde sin tjänare David och tog honom från fårens fållor,

71. han hämtade honom från tackorna och satte honom till herde för Jakob, sitt folk, för Israel, sin arvedel.

72. Han var deras herde med rent hjärta och ledde dem med förståndig hand.