Romarbrevet 3 SKB

1. Vilken fördel har då juden [jämfört med andra folkslag]? Vilken nytta har omskärelsen?

2. Stor nytta på alla sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts dem. [Genom årtusenden har judar bevarat och förvaltat Skriften. Alla Bibelns fyrtio författare var judar, den ende som är omdiskuterad är Lukas som möjligtvis inte var jude.]Är Gud trofast?

3. Vad betyder det om några inte trodde (inte var trofasta)? Kan deras otro (oförmåga att uppfylla sin del av förbundets löften) upphäva Guds trofasthet? [Det grekiska ordet apistis kan både betyda otro, där man vägrar att tro, eller att man inte är trogen sina löften. Kan man lita på Guds trofasthet om nu judarna, som är hans egendomsfolk, inte ser att Jesus uppfyller Gamla testamentets profetior? Är Gud inte trofast, bara för att hans folk inte varit trofasta och uppfyllt sin del i förbundet? Dessa båda nyanser är nära relaterade, och Paulus kan syfta på båda när han ställer den retoriska frågan om judarnas misslyckande skulle upphäva Guds trofasthet.]

4. Absolut inte! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare, som det står skrivet [Ps 51:6]: För att du ska få rätt i dina ord och vinna när man går till rätta med dig (när du dömer).Är det rätt av Gud att döma judarna?

5. Men om vår [min och det judiska folkets] orättfärdighet demonstrerar (visar, bevisar) [står där uppradad som en tydlig kontrast till] Guds rättfärdighet, vad ska vi [då] säga? Inte kan väl Gud vara orättfärdig (orättvis) när han frambringar vrede [dömer synden, se Rom 1:18]? Jag talar [resonerar nu alltså] på ett mänskligt sätt. [Paulus frågar sig retoriskt om det judiska folkets felsteg nu hjälpte att visa på Guds rättfärdighet, skulle det då inte vara orättfärdigt av Gud att döma synden?]

6. Absolut inte! Hur skulle Gud då kunna döma världen?

7. Men om Guds sanning genom min falskhet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare?

8. Om det vore så skulle vi säga, så som vissa hånfullt påstår att vi lär: ”Låt oss göra det onda för att framkalla det goda”? De ska få den dom de förtjänar.Alla är skyldiga (3:9-3:20) [Paulus sammanfattar nu att alla, både hedningar och judar, är skyldiga inför Gud.]

9. Hur är det då? Har vi [judar] någon fördel? Nej, inte på något sätt. Vi har ju redan anklagat alla, både judar och greker, för att stå under syndens välde (nedtryckta och under dess makt).

10. Som det står skrivet [i Psaltaren och Jesaja]: Ingen rättfärdig finns, inte en enda.

11. Ingen finns som förstår, ingen som söker Gud.

12. Alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. [Ps 14:1-3] [Följande citat beskriver människans ondska genom kroppens delar. Munnen illustrerar talet, fötterna handlingar och ögonen det vi ser.]

13. [Munnen:] Deras strupe är en öppen grav [det de talar stinker och luktar död], sina tungor använder de till svek. [Ps 5:10] De har huggormsgift bakom sina läppar. [Ps 140:3]

14. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. [Ps 10:7]

15. [Fötter:] Deras fötter är snabba till att spilla blod.

16. Förödelse och elände råder på deras vägar,

17. och fridens väg känner de inte. [Jes 59:7]

18. [Ögon:] De har ingen gudsfruktan för ögonen. [De väljer att inte vörda, tillbe, lyda och tjäna honom.] [Ps 36:1]

19. Men vi vet att allt som lagen säger är riktat till dem som står under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud.

20. För genom laggärningar [genom att hålla alla bud i Torah] kan inget kött [ingen människa] bli rättfärdig. [Det var heller aldrig syftet med Torah.] Vad som ges genom undervisningen (gr. nomos) [Moseböckerna] är insikt (fullständig förståelse) om synd.RÄTTFÄRDIGHET GENOM TRO (3:21-5:21) [Efter att ha visat att hela mänskligheten är hopplöst förlorad utan Gud följer nästa stora stycke i Romarbrevet. Det handlar om Guds rättfärdighet som finns tillgänglig genom tron.]

21. Men nu har, oberoende av lagen, Guds rättfärdighet uppenbarats (blivit synlig), den som lagen och profeterna vittnar om,

22. nämligen en rättfärdighet från Gud [som kommer] genom Jesu den Smordes (Messias, Kristi) trofasthet (genom tro/förtröstan på Jesus den Smorde), för alla dem som tror [Heb 12:2]. Det är ingen skillnad [mellan jude och hedning].

23. Alla har ju syndat (missat målet) och saknar (går miste om) härligheten från Gud (Guds härlighet) [1 Kung 8:46; Pred 7:20; Jes 64:6] –

24. de [alla som tror, se vers 22] blir [nu] rättfärdiggjorda av hans nåd (välvilja, godhet, favör), [helt] fritt (utan att ha förtjänat det), genom den återlösning (befrielse, förlossning, räddning, återupprättelse) som finns i den Smorde (Messias, Kristus). [Han har friköpt dem genom att helt och fullt lösa dem från deras skuld.] [Det grekiska ordet för att synda, hamartano, härstammar troligen från a-meros (ingen del) och innebär ”att vara utan del i” eller ”att missa målet”. I antiken användes det för att beskriva när en bågskytt missade att träffa sitt mål. Konsekvensen blev då att man inte heller kunde ta del av segerpriset. Ord som därför mycket väl beskriver synd är missgärning och misstag.]

25. Honom [sin egen Son] har Gud [helt öppet] ställt fram som en nådastol (benådningsplats; till försoning) genom tron på (genom pålitligheten i) hans blod, för (gr. eis) att visa på (bevisa) sin rättfärdighet på grund av (genom – gr. dia) [tack vare] tålamodet (överseendet, fördragsamheten) med de tidigare begångna synderna [och deras konsekvenser]

26. vid [tiden för] Guds fördragsamhet (tolerans, återhållsamhet), för (gr. pros) att visa på (bevisa) sin rättfärdighet i den tid (gr. kairo) som nu är [inne]: att han [själv alltid] är rättfärdig [och rättvis] och [alltid] gör den rättfärdig [friar den] som är av Jesu tro (trofasthet; och rättfärdiggör utifrån ”Jesus-tron”) [den tro som har sitt ursprung hos Jesus och som föder en förtröstan på honom]. [Jesus representerar här platsen för försoningsoffret, men utgör också själva försoningsoffret. Han visade även sin trofasthet genom att han utgöt sitt blod för mänsklighetens synder. I sin vishet och plan lät Gud också dem som med sina hjärtan var hängivna honom och vars synder begåtts innan Jesu försoningsoffer få räknas som rättfärdiga. En förebild på detta är när översteprästen på försoningsdagen (Jom kippur) gick in till det allra heligaste i tabernaklet där han – utom synhåll för Israels folk – stänkte blod från försoningsoffret på nådastolen dvs. på locket som täckte förbundsarken, se Heb 9:5; 2 Mos 25:17-22. Paulus upprepar med eftertryck strofen ”att visa på sin rättfärdighet” (från vers 25) i vers 26. Först skriver han om Guds bevis/tecken i obestämd form och använder prepositionen eis (som beskriver en rörelse som lett in i eller fram till en viss punkt), medan han nästa gång inleder med prepositionen pros (som beskriver något som sträcker sig mot ett mål för att få kontakt och som indikerar ömsesidighet och växelverkan).]

27. Men vad kan vi [judar] då berömma oss av (skryta och vara stolta över)? Ingenting, all stolthet är helt utesluten. Genom vilken lag (regel, princip)? Genom gärningarnas? Nej, genom trons lag.

28. För vi hävdar (vi kan alltså sammanfatta och säga) att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan (oberoende av) laggärningar.

29. Är Gud bara judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas Gud? Jo, också hedningarnas,

30. lika sant som att Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tron.

31. Upphäver vi då lagen genom tron? Absolut inte! Tvärtom, vi upprätthåller (bekräftar) lagen.