Romarbrevet 4 SFB15

1. Vad ska vi då säga att Abraham fann, vår förfader efter köttet?

2. Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud.

3. För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.

4. Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst.

5. Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.

6. Därför uttalar också David sin saligprisning över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar:

7. Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta.

8. Salig är den som Herren inte tillräknar synd.

9. Gäller den saligprisningen bara de omskurna eller även de oomskurna? Vi säger ju att Abraham fick tron tillräknad som rättfärdighet.

10. När fick han den tillräknad? Som omskuren eller som oomskuren? Inte som omskuren, utan som oomskuren.

11. Han fick omskärelsens tecken som bekräftelse på trons rättfärdighet, och den hade han redan som oomskuren. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.

12. Han skulle också bli far till de omskurna, de som inte bara tillhör de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår far Abraham hade redan som oomskuren. Abraham och löftet

13. Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro.

14. Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron meningslös och löftet upphävt.

15. Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse.

16. Därför heter det "av tro", för att det ska vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far,

17. som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk. Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till.

18. Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.

19. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött.

20. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran,

21. fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla.

22. Därför räknades det honom till rättfärdighet.

23. Men dessa ord räknades honom till rättfärdighet skrevs inte bara för hans skull,

24. utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda,

25. han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.