Jona 1 SKB
1. Herrens (Jahves) ord kom nu till Jona (hebr. Jonah), Amittajs son:
2. ”Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och ropa (hebr. qara) [predika] mot den, för dess ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” [Namnet Jona betyder ”duva” (se även 1 Mos 9:8-9) och Amittaj betyder ”sanning”. Ordagrant är den första meningen: ”Och Jahves ord kom till Jona, Amittajs son – sägande.” Att boken inleds med ordet ”och” (hebr. Vav) förstärker hur berättelsen hör samman med hela Bibelns budskap. Detta skrivsätt är inte ovanligt, se även t.ex. 2 Mos 1:1; 3 Mos 1:1; 4 Mos 1:1; Jos 1:1 osv, dock är Jona bok den enda av de tolv profetböckerna som börjar med Vav.]
3. Jona reste sig för att fly till Tarshish, bort från Herrens (Jahves) ansikte (Guds närvaro). Han gick ner till Jaffa, han fann ett skepp som skulle till Tarshish, betalade för resan och steg ner [i båten] för att följa med till Tarshish, bort från Herrens (Jahves) ansikte (Guds närvaro). [Jaffa (hebr. Jafo, gr. Joppe) är en hamnstad strax söder om nuvarande Tel Aviv. I denna vers nämns den avlägsna västra staden Tarshish tre gånger. Versen är strukturerad som en kiasm i tre nivåer som förstärker hur Jona flyr bort från Guds närvaro och reser mot Tarshish, i motsatt riktning från Nineve. I kiasmens andra nivå används samma verb ”ner” till Jaffa som ”ner” i båten vilket också förstärker hur Jona går längre ner, bort från Guds vilja.]Jona bland hedniska sjömän
4. Men Herren (Jahve) slungade (kastade) en stark vind till havet och det blev ett mäktigt oväder på havet så att skeppet höll på att brytas sönder.
5. Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud, och de kastade lasten över bord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner [samma ord ”ner” som i vers 3] i de nedersta delarna av båten och han låg och sov en djup sömn.
6. Båtens kapten kom till honom och sa: ”Vad menar du med att sova? Stig upp och ropa till din Gud (Elohim)! Kanske ska gudarna överväga att inte låta oss gå under.”
7. De sa till varandra: ”Låt oss kasta lott så att vi får veta för vems skull denna ondska har drabbat oss.” Så de kastade lott och lotten föll på Jona.
8. Sedan sa de till honom: ”Tala om för oss varför denna ondska har drabbat oss. Vad har du för yrke? Varifrån kommer du? I vilket land är du bosatt? Vilket folk tillhör du?”
9. Han [Jona] sa till dem: ”Jag är en hebré och jag fruktar (vördar) Herren, himmelens Gud (Jahve Elohim) som har skapat havet och det torra (marken).” [Mitt i stormen bekänner Jona att Gud har makt över havet och den torra marken!]
10. Då blev männen mycket rädda och frågade honom: ”Vad har du gjort?” För männen visste att han hade flytt från Herrens (Jahves) ansikte, eftersom han hade berättat det för dem.
11. Så de sa till honom: ”Vad ska vi göra med dig så att havet stillar sig för oss?” Stormen fortsatte nämligen att ligga på.
12. Då svarade han [Jona] dem: ”Ta mig och kasta mig i havet, då ska havet bli lugnt för er. Jag vet att det är på grund av mig som denna våldsamma storm har drabbat er.”
13. Trots det försökte männen i alla fall att ro mot land, men det gick inte för havet fortsatte att storma mot dem.
14. Så de ropade till Herren (Jahve) och sa: ”Vi bönfaller dig Herre (Jahve), vi bönfaller dig, låt oss inte gå under på grund av berättelsen om denne mans själ (det vi har hört om denne mans liv) och placera (lägg) inte på oss oskyldigt blod (håll oss fria från ansvar). För du Herre (Jahve) har gjort det som behagar dig.” [I vers 5 ropade var och en till sin gud men här ber alla istället till Jonas Gud.]
15. Så tog de Jona och kastade honom i havet och havet blev lugnt (stormen upphörde lika hastigt som den börjat).
16. En överväldigande fruktan (vördnad) för Herren (Jahve) kom över sjömännen och de offrade till Herren (Jahve) och gav löften. [Ett vanligt sätt att visa sin tacksamhet när man räddats ur en fara.]