Support Us

1. På den tiden när domarna [judiska folkets andliga och militära ledare, se Dom 2:16] regerade blev det svält i landet. [Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och innan monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.] Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land.

2. Mannen hette Elimelech, hans hustru Noomi och hans båda söner Machlon och Kiljon. [Elimelechs namn betyder: ”min Gud är kung”; Noomi ”välbehag/den ljuva”; sönerna ”sjuklig” och ”bräcklig/vekling”.] Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. [Efrata var ett område kring Betlehem, se 1 Mos 35:19; 1 Sam 17:12; Mika 5:2.] De kom till Moabs land och stannade där. [Första kapitlet börjar och slutar i den lilla staden Betlehem i Juda. Det är en nästan ironisk poäng att det är hungersnöd i Bet-lechem, på hebreiska ”brödhuset”. Den naturliga orsaken till hungersnöden var troligtvis flera år med torka och uteblivna skördar. Ur ett teologiskt perspektiv fanns också andliga orsaker. Israels folk hade övergett Gud och hängett sig åt avgudar, och en konsekvens av detta var att Guds beskyddande hand lämnade folket, se 3 Mos 26:18-20; 5 Mos 28:23-24. Moab ligger öster om Döda havet, se 1 Mos 19:37; 4 Mos 31:12. Bara någon generation tidigare hade israeliterna varit i strid med Moab, se Dom 3:12. Beslutet att bege sig till Moab, och inte till sina judiska bröder öster om Jordanfloden, kan beskriva det andliga avfallet. Giftermål med moabitiska kvinnor var inte förbjudet, men ingen moabit, eller hans söner till tionde generationen, tilläts upptas i Herrens församling, se 5 Mos 23:3-6. Anledningen var folkets ursprung, incestrelationen mellan Lot och hans äldsta dotter, se 1 Mos 19:33. Vidare var det moabiterna som betalade för att Bileam skulle förbanna Israel, se 4 Mos 22:4-6.]

3. [Ganska snart efter flytten till Moab drabbades Noomi av sorg.] Noomis man Elimelech dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. [Drömmen om ett bättre liv gick i spillror. Att behöva bli begravd utanför sitt hemland var en vanära och ansågs som ett straff, se 3 Mos 26:36; Amos 7:17.]

4. Sönerna gifte sig med kvinnor från Moab. Den ena hette Orpah [som betyder ”gasell”, härstammar från hebreiska ordet för ”nacke” och ”styvnackad”, hon gifte sig med Kiljon] och den andra hette Rut [som betyder ”vänskap”, gifte sig med Machlon, se Rut 4:10]. De bodde där i omkring 10 år.

5. Så dog även både Machlon och Kiljon, och kvinnan [Noomi] blev ensam utan sina små pojkar och sin man. [I vers 1-3 har hebreiska ordet ben för söner använts. Här används däremot jeled, som används om bäbisar och små barn. Ordvalet och ordföljden förstärker tragiken. Även om hennes söner var vuxna män, var de hennes älskade små pojkar.]Tillbaka till Betlehem

6. Noomi stod upp (bestämde sig), med sina svärdöttrar, för att vända hem från Moabs slättland. För hon hade hört i Moab att Herren (Jahve) hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd (hebr. lechem). [Betlehem var återigen en ”brödstad”.]

7. Hon begav sig iväg, tillsammans med sina två svärdöttrar, från den plats hon bott på, och de vandrade på vägen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.] [Hebreiska verbformerna ”stod upp” och ”begav sig” i vers 6-7 är i feminin singular, vilket visar att det var Noomi som tog initiativet och var den drivande – svärdöttrarna följde bara med. Med tiden, under Noomis ledarskap, blir de mer involverade och ”de” (feminin plural) vandrar tillsammans mot detta mål. Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]Noomi försöker övertala svärdöttrarna [Efter en tid, troligtvis när de närmar sig gränsen till Israel i Jordandalen, inleder Noomi en dialog.]

8. Noomi sa till sina svärdöttrar: ”Vänd om, gå hem till era mödrars hem. [Ni har följt med mig tillräckligt långt nu.] Må Herren (Jahve) visa er nåd (kärleksfull omsorg, trofast kärlek) på samma sätt som ni har gjort mot mina döda [plural, min make och mina två söner] och mig. [Här är första gången bokens nyckelord, hebr. chesed, används. Subjektet är Herren, det är han som är nådens och den trofasta omsorgsfulla kärlekens ursprung. Se även Rut 2:20; 3:10.]

9. Må Herren (Jahve) ge er trygghet i ett nytt hem med varsin ny make.” Sedan kysste hon dem. De brast ut i gråt

10. och sa till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.”Noomi gör ett andra övertalningsförsök

11. Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? [Var realistiska.] Jag kan inte längre få några söner som skulle kunna bli era män.

12. Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag intalade mig själv att det fanns hopp [om att få fler barn] och skulle bli gift ikväll och dessutom födde söner,

13. skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens (Jahves) hand har drabbat mig.”

14. Då brast de ut i gråt igen. Sedan kysste Orpah sin svärmor farväl [och begav sig tillbaka], men Rut höll sig nära (tätt intill, ordagrant ”klängde sig fast vid, var ihopklistrad med”) Noomi. [Ruts bok används som mall när någon vill konvertera till judendomen. Vissa rabbiner avvisar den som vill konvertera flera gånger för att pröva genuiniteten i beslutet. Det finns också paralleller med hur Jesus uppmanar den som vill bli hans lärjunge att beräkna kostnaden, se Luk 14:25-33. Det är intressant att betydelsen av Orpahs namn kommer från ordet för nacke (hebr. oref) och kan förknippas med att vara styvnackad. En del kopplar ordet även till gasell/rådjur och kan då beskriva någon som är lättskrämd och springer bort. Styvnackad är ett uttryck som återkommer när Gud beskriver dem som är upproriska mot honom, se 2 Mos 33:3.]Rut vägrar att lämna

15. Noomi sa till Rut: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sin gud. [Moabiternas gud var Kemosh, se 1 Kung 11:33; Jer 48:46.] Följ med din svägerska tillbaka hem du också.”

16. Men Rut svarade: ”Försök inte övertala mig att överge dig, att vända tillbaka, bort från dig! För dit du går, vill jag gå, och där du bor, där vill jag bo. Ditt folk ska bli mitt folk, och din Gud (Elohim) min Gud (Elohim).

17. Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö och där vill jag bli begraven. Låt Herren (Jahve) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer, om något annat än döden skulle skilja mig från dig.” [Vi har hört Rut och Orpahs unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formas en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!]

18. När Noomi förstod att Rut var helt övertygad i sitt beslut att följa med henne, slutade hon att försöka övertala henne.

19. Så de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till Betlehem. När de kom fram blev folket i hela staden överraskade. Kvinnorna sa: ”Kan det vara Noomi?” [I bokens epilog återkommer kvinnorna från Betlehem igen, se Rut 4:14-15.]

20. ”Kalla mig inte Noomi [”välbehag”, ”den ljuva”], utan kalla mig Mara [”den bittra”], för den Väldige (Allsmäktige – hebr. Shaddaj) har låtit mycket bedrövelse drabba mig.

21. När jag lämnade hade jag allt jag kunde tänka mig [ordagrant ”jag var fylld”, hon hade man och två söner], men nu har Herren (Jahve) låtit mig återvända tomhänt (utblottad). Varför kallar ni mig Noomi, när Herren (Jahve) vittnat mot mig och den Väldige (Shaddaj) har sänt mig sådan ondska (olycka)?” [Från Noomis perspektiv känner hon sig övergiven, vid hennes sida står dock Rut, som i slutändan kommer vara den som vänder på Noomis öde.]

22. Så Noomi och hennes svärdotter, moabitiskan Rut, återvände från Moabs land. De kom till Betlehem när kornskörden startade [på våren, omkring april månad]. [Även om vetet var mer eftertraktat än kornet, var kornet ett viktigt spannmål eftersom det var tåligare och växte på platser som var för torra för andra sädesslag. Dess tidiga skörd gjorde det till en viktig del av mattillförseln medan man väntade på att de andra grödorna skulle mogna. Kornskörden är årets första skörd. Den äger rum i april, vilket innebär att huvuddelen av Ruts berättelse sker tidigt på våren.]